Familjefokus

Våra tjänster

För företag

Familjefokus arbetar med relationer på arbetsplatsen och i privatlivet för att förebygga negativ stress och dåligt mående.

/for-foretag

För PRIVATPERSONER

Att det uppstår bekymmer och svårigheter i en familj är normalt, men ibland är svårigheterna så stora att man kan behöva ta hjälp utifrån

/for-privatpersoner

För skola

Till dig som arbetar på förskola eller skola erbjuder vi föräldramöten, föreläsningar och handledning till personal samt stödsamtal till föräldrar.

/for-skola

För SOCIALTJÄNST

Använd oss som ett komplement till er öppenvård. Vi har inga långa väntetider och tar emot alla typer av familjer. Omfattning och utformning av insats varierar beroende på familjens behov.

/for-socialtjanst

familj

Relationer som medicin

by

Från det ena till det andra

Nu i november är det tio år sedan jag blev sjuk. Jag var småbarnsförälder, jobbade heltid och hade fram tills dess aldrig varit sjukare än en mild influensa. Men så plötsligt blev jag liggandes, bokstavligen. Jag drabbades av en autoimmun sjukdom som gjorde halva min kropp förlamad. Det är inget jag vanligtvis går omkring och tänker på, men just i november och december brukar tankarna dyka upp. Jag funderar på hur det var då och hur fort saker och ting förändras från det ena till det andra. Ena dagen var jag en otroligt trött, men frisk småbarnsförälder, för att nästa dag vara riktigt sjuk. Så här i efterhand kan jag se att det fanns tecken som antydde att något inte stod rätt till, men där och då upplevde jag det som att det kom plötsligt, från frisk till sjuk helt utan förvarning.

Viktiga relationer

Jag minns inte särskilt mycket av den akuta sjukdomstiden men lyckades skriva dagbok och när jag läser den slås jag av hur viktiga goda relationer är när en blir sjuk och skör. Jag som arbetar med relationer vet att det finns många fördelar med att reparera skadade och ansträngda relationer. Att ha goda nära relationer kan vara som en air-bag när livet bjuder på motstånd, som det ofta gör. Relationer skyddar inte oss mot sjukdomar och svårigheter men de hjälper oss att klara av den stressen det innebär att vara sjuk eller att gå igenom något annat tungt. Tillsammans med andra orkar vi ofta ta oss igenom och komma ut ur sorg och stress utan att gå under.
När jag nu tio år senare tittar tillbaka på min egen sjukdomstid och läser min dagbok inser jag att det var relationer som verkligen hjälpte mig att klara av den tiden.

I mina anteckningar kan jag läsa att jag blev väl omhändertagen, både av personalen på sjukhuset och av min familj och nära vänner. Jag läser hur mina vänner åkte tio mil enkel väg, bara för att fluffa min kudde och sedan satt i en stol bredvid sängen medan jag sov. Jag läser om hur änglarna, som arbetade nattskift, hjälpte mig när jag hade ont. De pratade med mig och masserade mina händer. I min dagbok står vårdpersonalen verkligen omnämnda som just ”änglarna”, jag vet inte varför men antagligen för att de kom till mig när jag behövde dem. Jag minns inte deras namn, bara att de var vitklädda, snälla, lugna och omhändertagande. Vad mer kan man önska sig när man är sjuk och känner sig liten?

Medicin

När jag blev frisk nog för att komma hem tog min familj hand om mig. Jag minns att det var ett glapp då jag var ensam hemma en liten stund mellan det att min man lämnade lägenheten för att lämna barnen på förskolan och åka till jobbet, till att mamma kom hem till mig. Den stunden var jag rädd, jag vet inte för vad, men det var en obehaglig känsla att vara ensam och svag. När jag hörde nyckeln vridas om i låset kunde jag slappna av och jag slumrade ofta till när mammas trygga, bekanta ljud tog över tystnaden i lägenheten. I halvsömnen hörde jag henne finnas och jag kunde lugnt ligga kvar och finnas jag också. Att få finnas i en trygg miljö hjälpte mig att bli frisk, liksom att få ha roligt tillsammans med de kollegor som kom hem till mig varje vecka. Jag minns inte vad vi pratade om men vi hade kul och vi åt bakelser som de köpte med sig.

Jag hade en hel dosett full med mediciner som skulle lindra och läka och de gjorde absolut sitt. Men jag undrar hur det hade gått utan människorna i min närhet. Det var mina nära vänner, familj och personal inom vården och hemsjukvården som lindrade och hjälpte mig att bli frisk igen. Jag skulle vilja säga att mänsklig kontakt och goda relationer är en viktig medicin som har god effekt på tillfrisknande. Jag menar inte att vi ska ersätta läkemedel med relationer lika lite som vi kan ersätta relationer med läkemedel. Kan vi tänka både och snarare än antingen eller?   

Vill du dela med dig av hur goda relationer hjälpt dig? Skriv gärna till oss!

Inga kommentarer att visa.

Behövs det fler samtalsverktyg som tex Nallekort och känslokort för familjebehandlare?

by

Idag finns det många samtalsverktyg, som tex. Nallekort för att prata om känslor, som används av familjebehandlare, psykologer och andra professionella. Dessa känslokort och samtalskort är populära hjälpmedel för att hjälpa barn att öppna upp om sina känslor och stärka självkänslan. Men de här verktygen räcker inte alltid till att ens samla familjen till en samtalsstund, särskilt när familjemedlemmarna tidigare har gått igenom flera behandlingar och kan vara trötta på ytterligare ett samtal med en familjebehandlare.

Att skapa positiva stunder för familjen genom lek och samtal

Många familjer vi träffar i vårt arbete säger att de saknar positiva stunder tillsammans. Utgångspunkten i vårt familjearbete är att hjälpa till att tillsammans skapa eller hitta tillbaka till sådana positiva stunder. Genom att erbjuda spel som ett verktyg kan vi samla familjen på ett naturligt sätt, där syftet inte är terapi utan att helt enkelt ha en trevlig och kravlös stund tillsammans. För oss är detta ett effektivt sätt att skapa allians och en positiv grund som kan öppna upp för samtal.

Megaflax och Flaxvis: Nya sällskapsspel för familjebehandlare

Eftersom vanliga samtalskort ibland inte räcker till har vi utvecklat två spel för familjebehandlare – Megaflax och Flaxvis. Dessa spel fungerar som sällskapsspel med spelplan, kortlek med frågor, påståenden och utmaningar. De erbjuder en struktur för stunden tillsammans, där familjen samlas och följer en fast ram med turordning, regler och en överenskommen tidslängd. Detta gör att varje deltagare kan delta utan prestationskrav, vilket skapar en trygg och lekfull atmosfär.

Hur Megaflax och Flaxvis hjälper familjer att öppna upp

Spelen är utformade för att väcka samtal utan att det känns pressande. I Megaflax och Flaxvis används ord i stället för figurer som på tex Nallekort, och deltagarna positionerar sig på en skala mellan  ”ja och ”nej”  utifrån påståenden som t.ex. ”Jag tycker inte om att bråka”. Detta leder till diskussioner om vad ”bråka” innebär för olika familjemedlemmar och hur de upplever sådana situationer. Genom att låta varje person dela sin tolkning av ord och känslor kan familjen börja förstå varandras perspektiv och stärka relationerna. För många familjebehandlare har dessa spel blivit värdefulla samtalsverktyg i arbetet med barn och familjer.

Fortsatta samtal vid andra och tredje träffen

En annan fördel med Megaflax och Flaxvis är att familjebehandlare kan använda erfarenheterna från spelet vid senare möten. Vid andra eller tredje träffen kan behandlaren exempelvis referera till vad som hände under spelet: ”Förra gången när vi spelade märkte jag att du och din syster ofta hade samma åsikt. Hur tror du att era föräldrar märker att ni är lika varandra?” eller ”Jag såg att du och din son ofta hade olika åsikter men ändå kunde prata om det. Hur fungerar det för er när ni har olika åsikter i vardagen?” Detta sätt att referera tillbaka till spelet hjälper familjebehandlaren att fördjupa samtalet och öka familjens förståelse för varandra.

Från samtalskort till sällskapsspel – Att bygga empati och stärka relationer

Att använda spel som Megaflax och Flaxvis istället för känslokort eller samtalskort innebär att vi skapar en naturlig struktur där alla får delta på lika villkor. Spelen ger en fast ram för samtalet och gör det lättare att prata om känslor utan att det känns pressande eller terapeutiskt. Att spela tillsammans kan också bli en stund fylld av lek och glädje, vilket stärker banden mellan familjemedlemmarna och skapar förutsättningar för framtida samtal.

Prova våra samtalsverktyg – Förskola, familjebehandling och vardagsstunder

Oavsett om du är familjebehandlare, arbetar inom förskola, psykolog, eller helt enkelt vill ha ett verktyg för att stärka familjens kommunikation, kan Megaflax och Flaxvis vara värdefulla komplement till traditionella känslokort och samtalskort. Kontakta oss gärna om du vill veta mer om våra spel och hur de kan fungera i din verksamhet.

Fråga Karin och Sara

by

”Skriv så svarar vi”

Det händer att vi får mail och sms med frågor från föräldrar som har funderingar kring hur de ska agera i en viss situation och undrar om det är normalt att barnet gör si eller så. Vi har frågat dessa föräldrar om vi får använda deras frågor på det här sättet och fått deras tillåtelse. Vi ser att många föräldrar brottas med liknande frågor och utmaningar och hoppas på detta sätt att era frågor och våra svar kan vara till hjälp för fler familjer.

Har du frågor gällande föräldraskap eller andra relationer så använd formuläret här nere för att skriva till oss. Vi läser alla frågor och svarar så snart vi har möjlighet, ibland kan det ta lite tid men vår ambition är att svara inom en vecka.

Innan din fråga läggs ut här på sidan ser vi till att den är anonymiserad så att det inte går att lista ut vem som har skrivit till oss. Använd frågeformuläret längre ner på sidan.

Vill du hellre har personlig kontakt så går det fint att kontakta oss för rådgivning och tidsbokning, våra kontaktuppgifter hittar du här

I veckan fick vi ett mail från Ungdomsgruppen i Platsorganisation Åhus med anledning av att handlarna i byn märkt av ett ökande problem med ungdomar som snattar. Vi publicerar frågorna och våra svar här och hoppas att det kan vara till nytta för fler.

Fråga: Vad kan man som ungdom göra för att värja sig från eventuellt grupptryck?

Svar: Vi är alla beroende av andra människor och de flesta av oss behöver tillhöra en grupp. Under tonårstiden blir kompisar allt viktigare och det är helt normalt att våra ungdomar söker sig till en ny grupp utanför familjen för bekräftelse och samhörighet. Med det sagt betyder det inte att föräldrar och andra viktiga vuxna ska ge upp och låta det som sker ske. För trots allt är familjen fortfarande viktig under tonåren och som förälder behöver du fortsätta att vara den som vägleder, tar hand om, uppmuntrar och har tid för din ungdom.

En annan försvårande faktor att stå emot grupptryck och hamna i svårigheter är tonåringars hjärna som fungerar ungefär som en racerbil med fullt utvecklad motor men helt utan bromsar. Den delen av hjärnan (bromsarna) som hjälper oss att fatta beslut, göra riskbedömningar, planera för nu och för framtiden är den delen som mognar sist, inte förrän i 25-30 årsåldern är denna delen av hjärnan färdigutvecklad medan den del av hjärnan som reglerar bla. känslor (motorn) är fullt utvecklad i samband med puberteten.

Fråga: Vad gör man som förälder om man upptäcker att ens barn har snattat? 

Som förälder kan du uppleva att din ungdom är bra på att resonera och förstå konsekvenser av rätt och fel handlande när ni sitter och pratar i lugn och ro. Det som antagligen händer när hen kommer ut bland vänner är att känslorna tar över och spänningen i kombination av känslan av att vara en i gänget, är det som styr handlingen. 

Kanske blir du arg och vill straffa din ungdom när du får veta att hen snattat eller gjort något annat som inte är okej. Bra att veta är att straff sällan är verkningsfull om de inte är proportionerliga och har en direkt koppling till det som blivit fel. Många som ertappas för snatteri skäms över vad de gjort och skammen i sig är för många det som hjälper till så att det inte upprepas.

  • Prata med din ungdom om händelsen. Dina egna känslor får du hålla tillbaka i samtalet med din ungdom och låta din ungdom berätta vad hon/han tänker och känner. Var beredd på att lyssna och ta emot det som kommer, det kan vara rädsla, skam, oro och ånger
  • Prata om hur din ungdom kan ta ansvar för vad han/hon gjort? 
  • Prata om alternativ till att haka på kompisarna när de gör saker som inte är okej. Vad kan ni göra för att det inte ska upprepas? Ge din ungdom chansen att själv komma med förslag på vad och hur det inte ska upprepas.

Fråga: Vad kan föräldrar vara uppmärksamma på?
Svar:

Som förälder till en tonåring behöver du fortsätta vara aktiv och nyfiken på vad som händer i hens liv. Även om din ungdom verkar lite avig och hellre är med kompisar så fortsätt ta initiativ till samtal och var uppmärksam på de tillfällen då du blir inbjuden till kontakt. Fortsätt hitta stunder som ni har roligt tillsammans, det ökar förutsättningarna för att du får veta mer om din ungdom. Du behöver veta vem de umgås med, vad de tycker om att göra, var de är när de inte är hemma. Börja med att prata med din ungdom. 

Är du osäker på om din tonåring håller på med något han eller hon inte mår bra av så säg det, tala om att du är orolig. Kanske hjälper det att öppna upp och berätta om något som hen går och bär på men inte vet hur hen ska berätta.

Känner du att du behöver mer kontroll så tala om det och berätta varför du behöver kontroll. Om du väljer att ha appar i telefonen för att ha koll på var din ungdom är så berätta det för honom/henne. Att ha koll i smyg riskerar att öka misstron mellan er och chansen att din ungdom kommer till dig när det kniper minskar.

  • Stå ut med att bli avvisad
  • Fortsätt ta initiativ till kontakt
  • Var nyfiken och intresserad på ungdomens liv och intressen
  • Välj dina strider
  • Be om ursäkt när du gjort fel
  • Ta hand om dig och dina känslor. Prata med andra föräldrar, vänner eller be om hjälp av någon av alla de professionella instanser som finns för föräldrar och barn.

”Hej, vår 3,5 åring är ledsen och svår att lämna och hämta från förskolan vissa dagar. Ibland lyssnar hen inte på pedagogerna heller. Jag funderar på om det hänger ihop med att farmor har blivit sjuk och vi inte får träffa henne just nu. Jag har svårt att hantera det och är rädd att det blir fel. / Förälder”

Hej Förälder!
Du beskriver att ditt barn blir ledsen när du lämnar och ibland även hämtar på förskolan. Det är svårt som förälder att lämna ett ledset barn på förskolan man kan drabbas av oro för att det kanske inte är så bra på förskolan barnet är på. Men jag skulle säga att det i de flesta fall handlar om övergången från hemma till förskola som är svår. Barnet tycker det är svårt att separera från sin förälder och det är normalt. Som förälder kan du hjälpa barnet genom att göra övergången/separationen tydlig och kort. Det gör du genom att förbereda barnet redan när ni är hemma då du talar om vad ni ska göra idag ”Idag ska du vara på ”föris” och jag ska jobba”. Väl på förskolan säger ni hejdå och vi ses i eftermiddag och lämnar över till en trygg personal på förskolan. Barnets ledsenhet bekräftar du tex genom att säga att ”det är tråkigt att skiljas, men vi ses snart igen”. Håll det kort utan att börja förklara varför du måste arbeta etc. Långa avsked förlänger obehaget hos barnet och får samtidigt effekten av att ju mer ledsen och arg man är desto längre tid får man tillsammans på morgonen.

På samma sätt kan barnet reagera på att du kommer tillbaka, hen reagerar på övergången från lek och kamrater på förskolan till att lämna och gå hem, det betyder inte att det är dåligt att vara hemma eller att du är en kass förälder. Barnet är antagligen också trött efter en hel dag med många intryck. Prova att ge barnets känslor ord, ”Du var inte beredd på att gå hem redan, du blir arg och besviken” eller ”Det har varit en lång dag, du kanske är trött? Kom, nu går vi hem tillsammans”

Att farmor är sjuk kan såklart påverka ditt barn, kanske är hela familjen orolig och det känner barnen av. Det du behöver hjälpa ditt barn med är att sätta ord på hens känslor. Du kan gissa utifrån vad du ser att hen uttrycker. Oro, rädsla, ledsenhet, saknad är känslor som kan se ut som ilska, att barnet inte lyssnar och agerar ut mot andra barn och vuxna. Berätta för barnet att farmor är sjuk men att hon blir omhändertagen av doktorn. Om du inte vet om eller när farmor blir frisk så säg inte det. Lova inget som inte går att veta eller hålla, utan var ärlig med att du inte vet. Det är okej att du som förälder är ledsen och orolig, det kan du säga. Det hjälper att sätta ord på känslor som ditt barn antagligen redan ser och känner av.

//Sara Winter


Fråga

Samtycke(Obligatoriskt)
Detta fält används för valideringsändamål och ska lämnas oförändrat.

Den längsta relationen

by

Syskonrelationen är den längsta relation vi har och det är en relation som vi inte väljer att ha. Så länge vi bor hemma hos våra föräldrar behöver vi mötas där vid frukostbordet, dela handfat när vi borstar tänderna och trängas i hallen när det är bråttom att komma iväg på morgonen. Du som växt upp i en familj tillsammans med ett eller flera syskon vet att den relationen kan vara både härlig och besvärlig. Och som förälder är det en balansakt på elitnivå att dela uppmärksamheten så att alla i syskonskaran får allt det som behövs för att känna sig sedd och älskad.

I ett hem finns det relationer och jag tänker mig ibland hemmet som ett relationellt träningsläger där vi kan slappna av, vågar ta ut svängarna, vara högljudda och ta i från tårna på ett sätt som vi inte gör någon annanstans. Det finns stunder av harmoni och det finns stunder av kaos och bråk, och allt det är helt normalt. Med det sagt är det av största vikt att föräldrar avbryter våld och kränkningar även när det sker mellan syskon. Det är inte okej att slå, hota och nedvärdera någon annan människa, inte ens det där störiga syskonet som alltid vill vara med.

Hur blir det med syskonrelationer när vi inte längre delar handfat lika naturligt som när vi var små? Måste vi älska varandra bara för att vi råkar ha samma föräldrar eller för att din mamma och min pappa valde varandra?
Det finns en förväntan om att ha goda relationer i familjen även när vi växer upp, flyttar hemifrån och bildar egna familjer. Det finns en förväntan att vi ska umgås på högtider, träffas på sommaren och gärna bjuda in till grillkvällar, övernattningar eller varför inte hyra en stuga ihop?

Nej, gör inget av det där om du inte vill. Det är bra att kunna sätta gränser för vad som känns okej för dig och din familj. Ingen av oss andra har någon aning om vilka erfarenheter ni har av att vara familj eller släkt. Det jag vet är att om vi mår dåligt av relationer, behöver vi göra något åt det. Ett sätt kan vara att prata om det som varit för att sedan kunna stänga det kapitlet och börja om tillsammans eller fortsätta åt varsitt håll. Så låt inte sommaren gå åt till att bita ihop och försöka stå ut i en relation som du inte mår bra av. Nej, sätt ner flip-flopsen och berätta hur du skulle vilja ha det. Att öppna upp för ett samtal är ett första steg till något nytt.

Livet pågår utan att vi tänker på det

by

Det kom nya människor till gatan idag, de flyttade in i huset mittemot vårt. Jag har sett mäklarskylten sättas upp och plockas ner. Jag har sett hur det äldre paret sorterat och fått hjälp att forsla bort saker, ett helt liv nerpackat i kartonger på ett släp. Huset stod tomt några dagar och jag drabbades av ett vemod när jag tittade in på den välansade trädgården och den välskötta uppfarten utan ett grässtrå på fel ställe. När jag flyttade hit med min familj kom paret för att hälsa oss välkomna och berättade stolt att de bott här i över fyrtio år, deras barn är sedan länge vuxna men när de var små, gick de på förskolan där borta bakom tallarna och på eftermiddagarna brukade de spela bandy här ute på gatan.

Paret som flyttade verkade glada och lättade över att stänga dörren efter sig och ge sig av. Jag känner inte dem men jag vet att de bott och levt ett liv här, med allt vad det innebär. Jag antar att vemodet jag känner handlar om att jag plötsligt blev medveten om att livet förändras mitt framför ögonen på oss utan att vi tänker på det. Från den ena dagen till en annan är våra föräldrar gamla, plötsligt blir våra barn tonåringar och helt oanat landar klimakteriet in i kroppen. Hela livet är en process, en resa, förflyttning från det ena till det andra.

Från att vi växer upp och flyttar hemifrån, kanske träffar vi någon som vi bildar en egen familj tillsammans med. Vi lever livet och vips har våra barn blivit stora, tar studenten och är redo att packa ner sina liv i kartonger, för att packa upp dem och möblera ett eget bo någonstans. Kvar blir vi, i det tomma boet och ett nytt kapitel börjar för oss. Kanske kommer det att bli svårt, tyst och ensamt, kanske hittar vi tillbaka till gamla intressen eller hittar vi något nytt roligt att hitta på tillsammans. Så småningom kommer även vi fram till livets sista kapitlet då vi kanske behöver lite extra hjälp, kanske vill vi flytta från hus och trädgård, lämna över till den yngre generationen. Nu väntar en ny fas i livet för det äldre paret som flyttade ut och för den nya familjen som så smått börjat lyfta in sitt liv i huset. Delar av deras liv ska packas upp och sättas på plats, de ska sätta sin prägel på trädgården och i huset, det ska bli deras hem.

Även om vi inte känner varandra kommer våra vägar att mötas på något sätt, som grannar som hälsar på varandra och byter några ord vid brevlådan. Vi är noder i varandras nätverk och vi behöver varandra på den här resan genom livet.

by

Det krävs en by…
…men vad händer när byn inte vågar?  För några veckor sedan tog en man sitt vuxna ansvar och tillrättavisade några ungdomar i Skärholmen. Vi vet inte exakt vad som utspelade sig i gångtunneln men mannen blev skjuten, han dödades av ungdomarna. Det är så många tankar och känslor som rörs upp när jag tänker på den händelsen. Jag tänker på mannens familj, som på ett så grymt sätt förlorade sin pappa, sin partner, sin vän. För vad? För att han vågade säga ifrån när han såg att något inte var rätt.

I våra lokaltidningar läser vi om ungdomar som hotar och slår personal i skolan när de vuxna sätter gränser. Vi hör hur skolor förstörs, fönster krossas, offentliga toaletter vandaliseras och görs obrukbara. Vad är det som händer? Går det att förstå?

Rapport från BRÅ visar att det är vanligt att unga begår brott i tonåren och att det brukar minska från 15 års ålder. Det går att förstå att ungdomar har går igenom en frigörelseprocess och att ungdomskriminalitet statistiskt sett alltså har en naturlig kurva som planar ut med ålder och mognad.

Men därifrån till att hota, slå och döda är steget för mig långt. Och jag tänker att vi inte ska stå och titta på och tänka att detta är en övergående fas. Men vad vågar och kan vi göra?

Jag tycker att vi ska ta ner våra pekande fingrar och börja hjälpas åt, pedagoger, föräldrar, grannar, socialarbetare och poliser. Tillsammans behövs vi nu mer än någonsin för att hjälpa våra barn och unga att hitta rätt väg till framtiden.

Jag vet att det kan vara lätt att peka på vad andra inte gör för att förhindra att våra barn och unga faller utanför ramarna. Jag gissar att det är många som tänker att det är föräldrarnas ansvar att förhindra genom att sätta tydligare regler och gränser, vara mer närvarande, prata mer om känslor, se till att barnen har fritidsaktiviteter. Andra kanske pekar på skolan och personalen där, om bara de hade fått större mandat att sätta gränser, stänga av och bestraffa, om skolan hade varit mer inkluderande, sett till varje individ och haft mer resurser. Ytterligare någon kanske tänker att polisen borde få göra mer, lagföra yngre, övervaka, visitera.

Jag tycker att vi ska ta ner våra pekande fingrar och börja hjälpas åt, pedagoger, föräldrar, grannar, socialarbetare och poliser.

Tillsammans behövs vi nu mer än någonsin för att hjälpa våra barn och unga att hitta rätt väg till framtiden.

Vi behöver hjälpas åt att visa var gränserna går, säga ifrån när vi ser något som är på väg att spåra ur, det är vårt vuxna ansvar. Att ensam gå fram till ett gäng ungdomar i färd med att krossa fönster eller göra något annat som de inte ska, känns kanske inte tryggt – men något måste vi göra.

Kanske kan du ringa polisen eller kontakta fältgruppen? Känner du igen ungdomarna så kanske du kan höra av dig till deras föräldrar eller någon annan vuxen i deras närhet.

Du och jag som är föräldrar behöver våga se att våra gulliga små barn blivit stora och i vissa sammanhang även stöddiga. Våra barn, liksom andras ungar, går fel ibland. Då behöver vi ta vårt vuxna ansvar och ta det där snacket hemma.

Jag menar att oavsett vad vi gör så får vi inte ge upp. Vi får inte sluta agera. Vi måste fortsätta bry oss om och lägga oss i, jag vågar inte ens tänka på vilket samhälle vi skulle hamna i om vi inte gör något.

Sara W


https://familjefokus.nu/2024/05/23/det-kravs-en-by-2/