Uncategorized

Det var en sen eftermiddag i början av september. Jag satt i bilen på väg hem från jobbet och lyssnade som vanligt på musik. Ibland behöver jag instrumental musik för att lugna systemet, men den eftermiddagen valde jag spellistan med texter jag kan och tycker om.

Strax utanför Höör, drygt tre minuter in i låten, gick texten rakt in i mig. Det var som om någon satt fingret lite för hårt på ett blåmärke och fortsatte trycka. Det var Markus Krunegård som hade hittat den ömma punkten och tryckte hårt. I Korallreven och Vintergatan vädjar han: ”mänsklig värme, snälla kom närmre”. Texten rörde något som redan var ömt.

Tidigare samma dag hade jag träffat en familj vars liv varken Norén eller Lunabba skulle greppa. När livet är kaos, och har varit det länge, är det inte lätt att vara en trygg förälder. Den dagen hade vi pratat om det svåra i att förlora anhöriga, om sorg och ensamhet. Jag torkade tårar och blev en livboj att klamra sig fast vid en kort stund.

När Markus slutat sjunga hade jag fortfarande en bit kvar innan jag kunde parkera hemma på uppfarten. Känslan i mig var tung och jag tänkte att livet är bra orättvist ändå. Jag var på väg hem till min familj. Jag skulle få mat. Jag skulle få uppleva allt det där som tonårsfamiljer upplever, någon form av organiserat vardagskaos. Mänsklig värme.

Kontrasten var för skarp att hantera precis då. Men känslan har stannat kvar och jag har funderat på vad det innebär att vara människa och vad det innebär att vara mänsklig i mötet med andra. Både som medmänniska och som professionell.

Jag tänker att det är två olika saker. Att vara människa är något vi är. Att vara mänsklig i mötet med en annan är något vi gör.

Som professionell har jag ett ansvar att vara en trygg person, ha koll på var gränserna går och kunna fatta kloka beslut i enlighet med vår lagstiftning. Men om det ska bli ett riktigt gott möte behöver jag även vara mänsklig.

För mig innebär det professionellt mänskliga att försöka förstå och sätta mig in i hur den jag möter har det. Vad har lett fram till hur personen har det idag? Vad har format livet och situationen? Och vad behöver just den här personen för att kunna läka och ta sig vidare?

Det fina med mänsklighet är att den ligger utanför det professionella. Vi behöver alltså ingen utbildning för att som medmänniska vara mänsklig. Mänsklighet är gratis och kan utövas precis överallt.

I morse när jag var ute med hunden upplevde jag flera korta möten. Ett av dem varade inte ens trettio sekunder. På stigen vi gick på kom en man gående mot oss. När vi gick förbi varandra möttes våra blickar. Jag sa ”hej”, han sa ”hej” och sprack upp i ett leende som gick rakt in i mig. 

Det var allt. Inget samtal, inga svårigheter att förhålla sig till.  Bara två människor och en hund på en stig en söndagsmorgon. Och mänsklig värme. Och det gjorde inte ont någonstans.

Jag pratar ganska ofta i telefon med min mamma. Ibland har jag inget att säga, jag vill bara höra hur hon och pappa har det. I somras pratades vi vid en kort stund så som vi brukar. Det var en av de där varma dagarna, termometern hade krupit en bra bit över trettio. Jag flämtade lite och sa något om skugga och bad. Mamma kvittrade i andra änden av luren att hon skulle steka en laddning köttbullar att frysa in. Bra att ha hemma ju. ”Ja, men det är så varmt och du är så gammal”, svarade jag. ”Du ska väl sätta dig i skuggan och flämta som vi andra?” “Nej vet du vad”, svarade mamma. ”Idag har jag lust! Jag har lust och energi och då ska jag använda den till något bra.” ”Okej, hej då”, svarade jag och lade mig i skuggan för att smälta bort en stund.

Sedan det samtalet har jag funderat på lusten. Jag får sällan lust att ställa mig och steka köttbullar om jag inte ska äta upp dem direkt, med sås och potatis. Om jag skulle fråga dig om du känner lust, vad skulle du svara då? Vad är lust ens?

Vad är lust och vad händer när den inte finns?

En snabb sökning på nätet på ordet lust  gör det tydligt att det är starkt förknippat med sex och fysisk njutning. Men det finns andra sorters lust också som till exempel lusten att skapa, lusten att träffa människor, lusten att göra något som känns roligt eller meningsfullt. Oavsett vilket verkar lust vara en stark drivkraft som får oss att göra sådant vi mår bra av. Men vad händer när lusten tar slut eller när vi behöver göra saker trots att lusten vill driva oss till något helt annat? Jag tänker på hur lustfyllt det är att ställa väckarklockan på 05:55 efter en lång skön semester. Eller hur fulla av lust mina barn brukar vara när jag frågar om det inte börjar bli dags att ta fram och läsa inför provet. För när lusten inte finns behöver vi ha något annat att ta till. Driv. Jävlaranamma. Plikt. Grit. Olika ord för det där som får oss att göra saker även när vi inte har någon lust alls.

Bejaka och stå emot

Jag tror att vi behöver bejaka vår lust när det är möjligt och att stå emot måsten och plikter ibland för att samla energi och må bra. Men vi behöver också göra vissa måsten, även de dagar då köttbullarna fortfarande måste stekas, men lusten har gått och gömt sig. Vi behöver stå ut med att lägga oss tidigt ibland för att orka med nästa dag även om vi har lust att göra annat.

Redan som barn behöver vi lära oss att stå emot lusten och göra det som inte är så lustfyllt emellanåt. Visst finns det gränser som inte ska överträdas här, men i det stora hela menar jag att känslan av att klara av och slutföra uppgifter vi inte har lust med eller tycker är svåra är nyttiga erfarenheter. Dessa erfarenheter gör oss bättre rustade för att klara av livets alla skiftningar av med- och motgångar, i nöd och lust.

Så med liv och lust, eller med jävlaranamma när lusten tryter, tar vi oss an hösten! 

Sommaren är vad den är. I år har det varit för mycket fotboll för min smak, för många glada norrmän och för dålig musik på bilradion. Ja, jag vet. Jag skulle kunna byta kanal eller argumentera för lite mer demokrati i ljudutrymmet i bilen. Frågan är om priset för striden om att lyssna på kanaler som börjar på ”P” istället för på kanaler som har ett ”x” i namnet, skulle vara värt det för mig. Så jag har valt bort de striderna. För även om våra tonåringar inte väljer min musik njuter jag av att få dela en stund av deras vardag, att de tar plats på alla sätt och att vi sitter i samma bil på väg mot samma utflykt.

Vid ett sällsynt tillfälle av autokrati vid ljudanläggningen tog jag mig friheten att lyssna på
Sommar i P1. I år har jag inte fastnat för någon som jag verkligen ville höra, så jag råkade
hamna i ett sommarprat om magdans i Höör.

Kvinnan som berättade om sitt liv och sina familjer heter Maria Maunsbach, och jag föll direkt för hennes mustiga och livfulla skildringar av människorna som under åren blivit hennes familj.

Vad är familj och vad vill barn ha?

Sedan jag hörde programmet har jag funderat en hel del på begreppet familj. I mitt arbete träffar jag människor som bildat familj på många olika sätt, och jag är övertygad om att familj kan vara så mycket mer än den juridiska definitionen. När jag tänker på alla de familjer jag möter slår det mig att barn egentligen inte begär särskilt mycket av oss vuxna. Men det de förväntar sig är viktigt. Stora och små barn vill att vi kan trösta dem när de behöver det. De behöver vuxna som är engagerade i deras liv. De vill att vi lyssnar när de berättar om sin senaste TikTok-grej, eller vad som hände på festen igår eller på nervositeten inför skolstart. De vill att vi leker och spelar spel med dem, de vill att vi ger av vår tid helt enkelt.

Våra barn förväntar sig att vi är genuint intresserade av deras liv och att vi finns vid deras sida som stöd i livets berg- och dalbana. Det handlar kanske inte om att göra mer, utan om att vara där. Ibland räcker det långt att vi sitter i samma bil på väg mot samma utflykt.

Om svaret är ja kan den kvarten ge er så mycket mer än en fin stund tillsammans. För det är genom tid tillsammans ni bygger en relation som håller även när det vankas tjat och oroligare stunder. Testa!

Att vara tillsammans i vardagen ger både dig och ditt barn många fördelar. Det finns studier som visar att i familjer där föräldrar leker tillsammans med sina barn är konflikterna färre och mindre intensiva. Bara den faktan borde räcka för att göra de flesta föräldrar nyfikna på att testa avsätta 15 minuter per dag för att vara tillsammans med sitt barn.

Men inte nog med att det blir lugnare hemma, när ni är tillsammans övar ni på just det, att vara tillsammans. Barnet lär sig hur det går till att leka eller spela spel med andra. Ibland vinner man, ibland vinner man inte. Den lärdomen tar barnet med sig till sina kompisar på förskola och skolan och klarar av att leka och spela där tillsammans med andra barn och vuxna. Och vips har barnet även fått en härlig känsla inombords av att vara en person som andra vill vara tillsammans med.

Så 15 minuter tillsammans i en lek, ett spel är väl investerad tid eftersom det ger en fin relation, goda minnen, självkänsla och erfarenhet av att vara tillsammans med andra.

Titta gärna på filmen här, den visar ett exempel på en mamma som spelar spel med sin son. De skrattar och delar en fin stund tillsammans det är enkelt men innehåller de viktigaste ingredienserna för att underlätta för en fin stund.

Sätt igång spelet. Hur gör man? Vilka regler har vi? Vem börjar? När är det slut? Hur länge ska vi hålla på?

Under tiden spelet är igång sätter mamman ord på det som händer och kommer med glada tillrop och uppmuntran med både ord och ljud. Det går av sig själv, antagligen inget hon tänker på eller iscensätter men det är en viktig del av samspelet. Det gör händelser begripliga och bidrar till glädjen runt bordet.

Plocka fram ett spel som tar lagom mycket tid för er just idag och ha kul tillsammans – Lycka till!

5 saker för att komma igång med rutiner för aktivitet, sömn och positiva stunder tillsammans

Här kommer några tips på vad du kan göra för att få goda sömnvanor, mer fysisk aktivitet och tid tillsammans.

• Stig upp och påbörja dagen ungefär samma tid varje dag

• Var ute i dagsljus tillsammans. Gå eller cykla till föris eller skolan. Lek på lekplats, gå på upptäcktsfärd i ert närområde. I vardagen hinner ni kanske inte göra stora utflykter men 15 – 30 minuter är bättre än 0.
  
  Baka in fysisk aktivitet i lek! Klättra tillsammans, spring fort, gå långsamt, hoppa jämfota, härma en uggla. Endast fantasin sätter gränser och jag slår vad om att ditt barn är full av idéer på roliga lekar och tävlingar hen vill göra med dig.

• Ta bort skärmarna någon timme före nattningen.

• Dämpa belysningen och ta det lugnt en stund före nattningen

• Ha samma kvällsrutin och tid för nattning varje kväll, även på helger.

Stick Ut! + Nattimys

Fysisk aktivitet ger bättre sömn! Det är inget vi har hittat på, det finns gott om forskning på det. Men något vi faktiskt har hittat på är spelen Stick Ut! och Nattimys. Här köper du båda i ett enda klick.

360kr Det ursprungliga priset var: 360kr.300krDet nuvarande priset är: 300kr. exkl. moms

Handla nu

För några veckor sedan tillbringade jag lördagen i Helsingborg Arena. Ute föll ett iskallt vårregn och det var grått och kallt. Jag stod utanför arenan och väntade på maken som letade parkering på överfulla ytor. När han väl dök upp med biljetterna och vi öppnade dörren till arenan, öppnade vi samtidigt porten till en helt annan värld.

Världen vi stiger in i pulserar av liv, värme och glitter. Det doftar hårspray, svett, nervositet och förväntan. Vi är på Svenska Cheerleadingförbundets distriktsmästerskap för landets södra distrikt. Det vimlar av glittrande och färgsprakande cheerleaders. De rör sig nästan alltid i grupp, det är musik i varje vrå och den syrefattiga luften sprakar av känslor. Det är tårar av glädje, nervositet och besvikelse.

Mitt i detta sammelsurium av energi och känslor finns vi, föräldrarna. Vi sticker ut i detta cheeruniversum då vi rör oss lite långsammare än ungdomarna, som på något vis ser ut att studsa vart de än går. Vi har dovare färger på våra mer löst sittande kläder och vi saknar dessutom strass och rosetter. Det vi inte saknar är engagemang.

Kristianstad Starlight Cheer, Starstruck på väg in i arenan.

En hyllning till idrottsföräldern

Därför vill jag nu ägna en stund åt att hylla dig, förälder, som ger av din tid för att ditt barn ska få uppleva glädjen i att tillhöra ett lag, en klubb, en förening, och få möjlighet att visa upp sig under den där matchen, uppvisningen eller mästerskapet.

• Tack, idrottsförälder, som ger av din tid då du varje vecka ser till att ditt barn kommer till och från sin träning. Du lägger ett tidspussel tillsammans med andra föräldrar för att lösa samåkning. Du pusslar med din tid så att ditt barn har mat i magen och energi i kroppen för att orka med sin träning.
  

• Tack, idrottsförälder, för att du går med på att sälja och köpa diverse saker för att samla pengar till lagkassan.
  

• Tack, idrottsförälder, för ditt engagemang på kvällar och helger, i snålblåst på fotbollsplanen eller på obekväma stolar i en idrottshall. Tack för att du trots allt hittar glädje och livskvalitet där bredvid planen, med en varmkorv i handen och ljummet kaffe i en plastmugg. Tack för att du hittar glädjen i att se ditt barn ha roligt.

• Tack, idrottsförälder, för att du varje vecka stöttar ditt barn när hen kommer hem efter träningen och är arg eller ledsen för att det inte gick så bra. Du tar emot ilskan och tårarna som orsakats av någon eller något annat. Tack för att du tröstar och lyssnar. Tack för att du, när det behövs, även hjälper ditt barn att reda ut det som blivit tokigt tillsammans med tränare och andra idrottsföräldrar.
  

• Tack för att du ser och uppmuntrar varje litet framsteg. Ibland är det bara du som ser dessa pyttesmå steg framåt, och att just du uppmärksammar dem betyder allt.
  
  

Tack vare dig kan ditt och mitt barn ha en aktiv fritid tillsammans med sina lagkompisar. Tack vare dig kan barn vars föräldrar av olika anledningar inte dyker upp på matcher eller hjälper till med skjuts, ändå få vara en del av ett gott sammanhang. Du är en förebild för ditt och andras barn.

Tusen tack!

Det var en gång en kvinna med blå ögon och ett stort hjärta som levde i ett samhälle inte så långt härifrån. Kvinnan närde en övertygelse om att människor generellt vill varandra väl. Hon hade under sitt medellånga liv själv erfarit människors godhet och välvilja vid fler tillfällen än hon kunde hålla reda på, och var nu fast besluten om att dela med sig av allt det goda hon själv fått.

Kvinnan med de blå ögonen hade en mottagning där hon träffade föräldrar som tyckte att det var svårt att vara förälder och som hade svårt att hantera vardagens upp- och nedgångar. Hon kunde tydligt se hur osäkra de vuxna var i sina roller; hon mötte tvivel på den egna förmågan och såg hur barnen, i vuxenvilsenhetens spår, fick och tog allt större ansvar för sig själva och sitt välbefinnande.

På senare tid hade en tung och skavande känsla börjat riva i kvinnans bröst och hennes blå ögon hade skiftat till en mörkare nyans. Till och med hennes röst hade börjat låta annorlunda. Allt var lite hårdare, lite kallare, lite mörkare.

I samhället där hon bodde hade de som bestämmer börjat bygga ett tukthus där alla olydiga barn skulle låsas in. Alla mäktiga människor tyckte att det var en bra lösning på ett komplext problem och fortsatte att bygga. De planerade för en storslagen invigning innan doften av syrenbuddlejan klingat av i augusti. De mäktiga människorna hade glömt att ta del av alla skrivelser och utlåtanden från kvinnan och hennes kollegor, som tydligt visade på onyttan av tukthus och den stora nyttan av att hjälpa barn att få vara barn. Barn får vara barn när vuxna tar ansvar och med fast hand och tydlighet leder dem genom svårigheter. Barn får vara barn när vuxna tar sig tid att ha roligt tillsammans.

Kvinnan med de blå ögonen kände sig maktlös och liten när bygget av tukthuset fortskred. Hon frågade sig till vilken nytta hennes mottagning och hennes arbete var nu, när allt kallare vindar ven runt knuten.

Men så en dag fick hon nog. Hon bestämde sig för att trots allt fortsätta arbeta på sin samtalsmottagning. Och hon bestämde sig för att tillsammans med sina vänner och kollegor fortsätta att uppvakta makthavarna och erbjuda sina superkrafter i form av kunskap och erfarenhet. Ty kvinnan med de blå ögonen och hennes vänner var utrustade med stor kunskap om hur och innerlig tro på människans kraft att tillsammans skapa goda uppväxtvillkor för samhällets alla barn.

I den vissheten kände hon hur glädjen kom tillbaka och hon tänkte att för varje familj som får lämna sin osäkerhet och sorg i mitt rum, så blir det ett barn mindre i tukthuset. För visst är det väl så vi vill ha det? Familjer som klarar av svårigheter, som delar glädje och barn som får vara barn utan att behöva ta plats i ett tukthus.