27 januari, 2025
Ibland blir det bara för mycket. Under december brukar det ösa på med träffar, kalas och trevligheter tillsammans med familj, vänner, vänners vänner, kusiner och halvkusiner, tremänningar och deras mostrar. Oftast är det ju kul men jag brukar bli ganska trött av alla relationer. Så när december lämnar med en smäll och januari gör entré i all sin vardagliga enkelhet tycker jag att det är väldigt skönt.
Jag är en sån där person som antagligen skulle beskrivas som introvert. Ni vet en sån som inte tycker om att ta plats, inte gillar att stå i centrum och som hämtar energi i sällskap av sig själv och tystnaden. Trots att jag inte trivs i centrum har jag valt ett jobb där jag emellanåt behöver samla mod och kraft för att hålla föredrag, jag står i centrum och pratar inför en grupp människor. Jag tänker att det egentligen inte är jag som person som är central utan det är det ämne jag brinner för och som jag vill förmedla till andra, som är huvudpersonen. Det jag vill förmedla kan tyckas lite motsägelsefullt utifrån det jag nyss beskrivit om mig själv, nämligen betydelsen av relationer. Jag arbetar med relationer och brinner för att uppmärksamma alla som vill lyssna på hur mycket vi behöver varandra även om vi är olika, och hur stor betydelse vi har för varandra du och jag, även om vi kanske aldrig kommer att träffas.
Du är kanske förälder till en tonåring, det är jag också. Jag har två stycken till och med. Och när jag läser och hör talas om hur ungdomar härjar omkring i vår by blir jag orolig. Det kanske du också blir. Jag blir orolig för att släppa iväg mina barn. Jag känner inte deras nya kompisar. Jag vet inte vad deras föräldrar heter eller var de bor. Jag blir orolig när jag inte får svar från mina tonåringar och när jag kan se på Snapkartan att de är på en annan plats än de sa att de skulle vara på. Det kanske du också blir?
Jag vill inte att du ska vara rädd för att släppa ut dina barn på grund av mina tonåringar. Jag vill inte att du ska vara orolig för att ta en promenad på grund av att mina tonåringar hänger med sina vänner i byn.
Vad kan vi göra för att minska oron för dig, mig och våra grannar där vi bor? Hur kan vi hjälpa våra tonåringar att ha roligt tillsammans utan att det blir otryggt för dem och för dig och mig? Och hur kan vi hjälpa varandra att helt enkelt hantera livet som tonårsförälder när hela känsloregistret spelas upp i ett rasande tempo?
Det är här jag menar att vi har betydelse för varandra. Jag tror inte att vi kan skapa ett tryggt samhälle genom att låta var och en förälder sköta sitt. Jag menar att vi behöver hjälpa varandra. Jag tror inte heller att skola, socialtjänst eller polis ensamma kan eller ska ordna upp och skapa trygghet. Vi behöver vara delaktiga var och en i våra olika uppgifter och roller. Jag som förälder behöver handskas med x antal fubbik-emojis på morgonkvisten. Pedagogerna pysslar med sitt under sin arbetsdag och när det behövs samarbetar vi.
Att söka ensamhet och stillhet emellanåt är inte samma sak som att inte vilja ha eller inte behöva andra människor. Jag försöker tänka att när det kommer till relationer så finns det sällan antingen eller. Jag försöker tänka att det är både och. Jag behöver ensamtid och jag behöver tid tillsammans med min familj, mina vänner, kollegor mfl. Jag och min man behöver vara en enhet som föräldrar, vara överens om vad som är okej och inte här hemma. Vi behöver samtidigt vara föräldrar tillsammans med dig som också har barn här i vårt område. Inte antingen eller. Både och. Vad säger du om det? Ska vi tillsammans se till att år 2025 blir året då vi gör både och? Året då vi hjälps åt att göra vårt närområde till en trygg plats för dig och mig och våra tonåringar?
//Sara Winter