Familjefokus

Våra tjänster

För företag

Familjefokus arbetar med relationer på arbetsplatsen och i privatlivet för att förebygga negativ stress och dåligt mående.

/for-foretag

För PRIVATPERSONER

Att det uppstår bekymmer och svårigheter i en familj är normalt, men ibland är svårigheterna så stora att man kan behöva ta hjälp utifrån

/for-privatpersoner

För skola

Till dig som arbetar på förskola eller skola erbjuder vi föräldramöten, föreläsningar och handledning till personal samt stödsamtal till föräldrar.

/for-skola

För SOCIALTJÄNST

Använd oss som ett komplement till er öppenvård. Vi har inga långa väntetider och tar emot alla typer av familjer. Omfattning och utformning av insats varierar beroende på familjens behov.

/for-socialtjanst

familj

Låt inte maten tysta mun!

by

Julledigheten är över för denna gång och jag har njutit av allt som denna högtid innebär av ledighet, mys med familjen och gemenskap med vänner. Att umgås innebär för mig ofta att samlas runt ett fint dukat bord för att njuta av god mat tillsammans. Vid högtider är måltiden och godsaker centrala, inte bara i vår svenska julkultur. Mat och måltider samlar familjer och vänner över hela världen.  Att äta tillsammans, dela en måltid innebär så mycket mer än att bara få i sig energi, det handlar om att knyta an till viktiga andra, att få utbyta åsikter och känna samhörighet med andra. 

Det finns studier som gjorts på bland annat Lunds Universitet om hur betydelsefullt det är att regelbundet sitta ner och dela en måltid med familj och vänner.

Egentligen spelar det inte så stor roll vad vi har på tallriken utan det som spelar roll är att vi har en stund tillsammans. Vid matbordet får vi utrymme att prata om vad vi gjort under dagen, dela med oss av våra planer inför veckan eller helgen. Enligt forskningen har gemensamma stunder vid matbordet en positiv effekt på psykisk hälsa och välmående.  

Här i Sverige verkar vi vara bra på att äta tillsammans, även om vardagen har sina logistiska utmaningar. Enligt Folkhälsomyndigheten är siffran mellan 87-92 procent av alla 11-15 åringar som äter tillsammans med sin familj flera dagar i veckan.

Men i mitt arbete träffar jag ofta familjer som sällan eller aldrig äter tillsammans. Familjer berättar för mig att det är någon som lagar maten och ställer fram, sedan kommer övriga familjen och tar mat på sina tallrikar för att sedan gå till sina rum för att äta, ensamma eller i sällskap av skärmen.

I mina samtal med föräldrar och med barn och unga, säger alla att de gärna vill äta tillsammans. De har ofta minnen från hur det brukade vara när de åt tillsammans. Ofta finns ingen förklaring till att de slutat äta ihop. Ibland handlar det om stress och olika dygnsrytm. Ibland handlar det bara om att de har glömt bort att de är viktiga för varandra. Ungdomarna brukar säga att de tycker att det är mysigt att äta tillsammans, och de flesta jag träffar uttrycker en längtan efter att sitta i lugn och ro tillsammans med sin eller sina föräldrar. Föräldrarna brukar bli en smula förvånade när de hör sina tonåringar säga att de vill äta tillsammans. De blir förvånade och glada och jag upplever att det blir en “aha-upplevelse” när det står klart att de fortfarande har betydelse för sina, ibland truliga, tonåringar.

Så nästa gång ditt barn eller ungdom frågar vad det blir för mat så kan du stolt säga att det blir köttbullar med potatis och brunsås, toppat med en gnutta psykisk hälsa, rutin och tid tillsammans. Du kan till och med våga dig på att be om hjälp att duka bordet så att ni kan sitta tillsammans.

Meningen med livet

by

Häromdagen när jag startade bilen och radion slog på kom jag rakt in i en diskussion om meningen med livet. Det var psykologen Siri Helle som var morgonens gäst och hon pratade om att många idag saknar mening i livet. Många av oss svenskar är oroliga över hur framtiden kommer att bli, vi drabbas av ångest och sömnproblem och saknar mening med tillvaron. Så otroligt deppigt tänkte jag och bytte kanal.

Men jag kunde ändå inte låta bli att tänka på det, att det är så många som saknar mening med sitt liv och jag började fundera på vad som är meningen med livet egentligen.

Det som skänker människor mening kan delas upp i sex kategorier

–Materialism, att värdera framgång och hög levnadsstandard.
–Hedonism, att må bra och njuta av livet.
–Jaget, att sätta värde på och utveckla sig själv.
– Sociala relationer
–Högre syfte , att kämpa för något man tror på.
–Existentiell mening, att betrakta livet som en gåva.

I vårt samhälle är det vanligast att söka mening i de tre översta kategorierna, något som forskare menar riskerar att göra oss självupptagna och ensamma. När livet bjuder på motstånd så spelar prylar mindre roll och det är svårt att “välja glädjen” och njuta sig ur en kris. När det krisar och känns hopplöst behöver vi andra människor. Vi behöver vår familj och våra vänner att dela det svåra med, de kan hjälpa oss att stå ut med det som känns tungt och att ta oss igenom och förbi. 

Det här med relationer kan vara svårt och komplicerat och de kräver lite tid. Kanske är det därför som många väljer att fokusera på sin egen person och njutning. När jag flyttade tillbaka till mina gamla hemtrakter för några år sedan, oroade jag mig lite över hur det skulle bli, skulle jag och min familj ha något sammanhang här? Är det möjligt att få nya vänner när man är i min ålder? Tack och lov har jag kvar en liten klick vänner som jag tycker om och delar mitt liv med.

Tyvärr har jag dragits med av vardagens tidssvinn.  Annat har prioriterat sig själv och tagit plats på bekostnad av tiden tillsammans med mina vänner. Nu i sommar ska jag hitta min mening med livet genom att vårda mina relationer. Jag hoppas att de finns kvar och vill ha min omsorg. Jag tänker också bekanta mig med begreppet existentiell mening, det låter spännande tycker jag.

Vad ska du hitta på i sommar och med vem? //Sara Winter

Tiden då och nu

by

Jag och min kollega får ibland frågan om vi kan komma ut till olika verksamheter för att berätta om vårt arbete som familjeterapeuter och socialarbetare, eller för att prata om något specifikt tema som t.ex. föräldraskap och relationer. I början av maj var vi inbjudna till en församling för att berätta om vår verksamhet och även prata om livet. Ja, att prata om hela livet på trettio minuter kräver sin kvinna men varken jag eller min kollega räds en utmaning så vi antog denna.

Församlingen vi kom till ligger i en skånsk liten by och de församlade var en liten skara äldre kvinnor och män och en präst. Vi är vana vid att prata inför både större och mindre grupper så antalet var inget som vi tänkte på. Däremot slog det mig att de som var där var långt över pensionsåldern och jag undrade vad vi kunde prata om som över huvud taget kunde vara intressant för dem. Var de ens intresserade eller ville de bara att vi skulle få det överstökat, så att de skulle få prata med varandra över en kopp kaffe med hembakt tigerkaka? 

https://fredriksfika.allas.se/fredriks-fika/tigerkaka-recept-pa-saftig-tigerkaka/

Ganska snart stod det klart att oavsett vem jag möter och i vilket sammanhang så är relationer och samtal om livet intressant. Jag och min kollega pratade om den livscykel många av oss går igenom från att vara ensam, till att bli två, till att två blir tre, fyra fem och ett pälsdjur. Tiden är konstant men behöver delas med fler.

Tillsammans med den skånska lilla församlingen togs vi tillbaka till tiden strax efter andra världskriget, då en familj förlorat ett litet barn och hur de i sorgearbetet tagit sig an ett annat barn från det krigsdrabbade Tyskland. En annan berättade med värme och stolthet i rösten om sin vuxna dotter som kommer hem varje vecka med fyllda matkassar och som hjälper till med lite av varje. “Men framför allt hinner vi prata med varandra”. Jag tänkte att kanske var hon en sådan förälder som vårdade relationen med sin dotter, lade ner tid och möda då, som får tillbaka omsorgen nu på äldre dar? 

Några i församlingen frågade oss om och hur vi arbetar med par där en i paret blivit svårt sjuk och vårdas av sin maka eller make? Vi fick berättat för oss hur tiden går åt för att vårda den andra. Tiden för att vårda sig själv är knapp eller obefintlig. Kärleken till partnern får sig en törn, vem kan orka älska och vara ömsint när det inte finns någon påfyllning?
Tiden är konstant, men hur tiden användes och delades på då och används och delas på nu varierar. När de möttes första gången var kärleken ny och nyfikenheten stor. Nu finns kärleken måhända kvar, men livet och tiden används till att vårda en åldrande partner. Vad händer med parrealtionen då? Är det en parrelation kvar eller har det övergått till en vårdare-brukarerelation? Och hur blir det för dem och deras eventuella barn? 

Jag åkte ifrån församlingshemmet med en känsla av tacksamhet inför mitt arbete som låter mig träffa människor som jag annars kanske inte skulle träffat. Jag tar med mig deras berättelser och låter dem bli en del av min erfarenhet. Deras berättelser gör mig lite mer ödmjuk inför livet och dess skiftningar och jag inser att människan är en fantastisk varelse. //Sara Winter

Livet med tonåring i familjen

by

Är du tonårsförälder? Det är jag också. Jag säger inte att alla upplever samma sak men jag vågar åtminstone påstå att tonårstiden sällan bara passerar, den brukar märkas. En vanlig upplevelse som tonårsföräldrar berättar om och som även drabbar mig och min partner, är upplevelsen av att bli betraktad som något som katten nyss haft i magen. Tonårsblicken som äcklad landar på oss om vi råkar andas, nysa, eller Gud förbjude, om kroppen råkar släppa ifrån sig något annat ljud. Inte sällan ackompanjeras blicken av diverse ljud som “mäh!”, “bruh” men även fullt utvecklade meningar som “Men vaffan!?”, “Va äckligt” eller “Du ska alltid förstöra!” 

En vanlig missuppfattning är att livet med tonåringar är jobbigt och endast ska överlevas. En annan missuppfattning är att våra barn förvandlas till något helt annat, något obegripligt, när de blir tonåringar. Jag menar att det är helt fel. Livet tillsammans med tonåringar är både jobbigt och härligt. Livet ska levas och vi ska ha det bra under tiden. Hur gör man det?

Håll i hatten för här kommer en ultimat guide till ett skönare liv tillsammans med tonåringar!

Passa på!
Många tror att tonåringar inte vill prata och vara tillsammans med sina föräldrar. Det är fel. De vill, men inte i samma utsträckning som när de var yngre. Därför måste vi passa på när de bjuder in oss! Visar din tonåring dig något klipp på telefonen? Berättar hen om något som hänt mellan kompisarna? Ber hen dig om hjälp att fixa något? Nappa på inviten!  Titta på klippet, var nyfiken, ställ frågor, hjälp till om du kan. Det kan handla om några futtiga minuter men det är några värdefulla minuter med positiv kontakt. 

Plocka russin!
Rikta din uppmärksamhet till det som är bra.

Det är lätt att hamna i att se det som inte fungerar. Men vad funkar? Finns det små stunder då ni har det roligt? Finns det tillfällen då ni har det bra?

Uppmärksamma dessa stunder! Njut! Tala om för din tonåring att du gillar det ni gör när det funkar. 

Känslor och behov!
Tonåringen (och föräldern) behöver utrymme att få känna det som känns. Alltså, känslor finns och är inte farliga. Vi som är vuxna kan hjälpa tonåringen genom att bekräfta känslan “Jag fattar att du är arg nu. Det är okej att du blir ledsen och besviken.“ Känslan är inte fel, det som kommer ut kan däremot vara tokigt. Då måste vi säga stopp och sätta gränser om ord handling blir hårt och respektlöst. 

Du är viktig
Det känns inte alltid så men det är faktiskt så att du som förälder fortfarande är viktig. Du behöver stå ut med att inte få din tonårings bekräftelse, uppmärksamhet och tacksamhet samtidigt som du behöver fortsätta ge din tonåring bekräftelse, uppmärksamhet och kärlek. Det är svårt, jag vet, men det är vår vuxna uppgift att finnas kvar och fortsätta vara deras trygga bas.

Ventil!

Hitta ett sätt som fungerar för dig att återhämta dig, återfå energi. När tålamodet tagit slut och innan ilskan tar över så behöver du använda dig av en ventil: Det kan vara en promenad, en stunds trädgårdsarbete eller egentid i tvättstugan. När jag inte hinner promenera men behöver ventilera skriver jag sms med stora bokstäver till en väninna eller fyller hennes Instagram med  “föräldrareels”. Vi skrattar och återgår så småningom till respektive vardag.

Jag säger bara grattis till alla tonårsfamiljer. Tillsammans lever vi i ett relationellt och hormonellt träningsläger där varje dag är en övning i konflikthantering och omhändertagande av känslor som flödar fritt! Det är inte enkelt men det är livet. //Sara W

Gammal ost och vinäger

by

Jag fyller femtio år i vår. Det är ingen bedrift att fylla år, det händer liksom av sig själv varje år utan att jag behöver anstränga mig för mycket. I år tänker jag lite mer på min födelsedag och ålder än vad jag brukar göra. Jag har ingen rädsla för ålder eller att siffran stiger, tvärtom är jag glad att jag fortsätter att leva. Jag tycker om att jag blir allt mer van vid livet, erfaren, kanske någon skulle säga. Precis som en god ost eller ett gott vin blir livet bara bättre och bättre med åren. Men det finns gränser för hur länge en ost eller ett vin kan lagras innan osten blir för möglig och vinet oxiderar till sur vinäger. Och så är det med livet också, det varar inte för evigt. Jag antar att om jag lever för länge kommer min kropp att, om inte mögla, så i varje fall tackla av bit för bit. Och det som är min person, mitt jag, kanske blir till en vinägersur gammal tant som har mer att titta på i backspegeln än i horisonten. Det jag märker att jag börjat fundera på är att jag redan nu har större delen av mitt liv bakom mig och jag sätter allt större värde i de stunder jag har tillsammans med min familj och andra som betyder mycket för mig. Det känns liksom viktigare nu än tidigare att vara tillsammans, innan vi möglar och blir till vinäger. 

Familj

Jag har flera olika familjer faktiskt. Jag har en biologisk familj som jag föddes in i för ett halvt sekel sedan, en familj som jag och min man började skapa för snart tjugo år sedan och som vi håller på att fixa med varje dag. Och så har jag en familj som jag växte in i när vi bodde i Malmö. Andra kanske inte skulle kalla annat än blodsband för familj men jag gör det. De människorna i min extra familj kom att betyda väldigt mycket för mig under de år som vi lärde känna varandra. En del av oss har inte mer gemensamt än att vi gillar att bada, dricka kaffe och stundom ta en whiskey. För värmens skull. 

Sammanhang och mening

Vi sågs på ungefär samma tid varje dag, och alltid på samma plats. Under pandemin var vi de enda som kunde ses, eftersom vi alltid träffades ute. Vi drack kaffe, småpratade om vädret, livet, döden, saknad och längtan. Vi pratade om föräldraskap och partnerskap, om virus, maneter och hajar. Och vi köpte kikare för att spana in fåglar och fartyg. Vi hjälpte varandra att stå ut under de där konstiga pandemi-åren när inget var som vanligt. Vi skapade en messenger-tråd eftersom vi började bry oss om varandra. Ingen kunde vara frånvarande utan att vara saknad. Hade det hänt något? Var det covid? 

Vi brydde oss om och hjälpte varandra att stå ut med isolering och hålla-avstånd-tiden. Vi behövde ett socialt sammanhang, någonstans att ta vägen som inte var hemma. Att ha någon eller några som väntar på mig och som saknar mig om jag inte kommer. Vi skapade oss en familj utan blodsband eller gener. Om jag inte tillhör något sammanhang, om jag inte saknas av någon, vem är jag då?  Utan sammanhang och mening ökar risken för att vi faktiskt dör i förtid. Människan är ett flockdjur som behöver känna att någon bryr sig om oss, att någon annan tycker att just jag är viktig. Det är inte egoistiskt, det är mänskligt. Det är mänskligt att vilja vara tillsammans och att vilja vara viktig och speciell för någon. Det spelar liksom ingen roll hur gamla och skruttiga vi blir, även gamla ostar och vinäger fyller en funktion.

//Sara W

Både och

by

Ibland blir det bara för mycket. Under december brukar det ösa på med träffar, kalas och trevligheter tillsammans med familj, vänner, vänners vänner, kusiner och halvkusiner, tremänningar och deras mostrar. Oftast är det ju kul men jag brukar bli ganska trött av alla relationer. Så när december lämnar med en smäll och januari gör entré i all sin vardagliga enkelhet tycker jag att det är väldigt skönt.

Jag är en sån där person som antagligen skulle beskrivas som introvert. Ni vet en sån som inte tycker om att ta plats, inte gillar att stå i centrum och som hämtar energi i sällskap av sig själv och tystnaden. Trots att jag inte trivs i centrum har jag valt ett jobb där jag emellanåt behöver samla mod och kraft för att hålla föredrag, jag står i centrum och pratar inför en grupp människor. Jag tänker att det egentligen inte är jag som person som är central utan det är det ämne jag brinner för och som jag vill förmedla till andra, som är huvudpersonen. Det jag vill förmedla kan tyckas lite motsägelsefullt utifrån det jag nyss beskrivit om mig själv, nämligen betydelsen av relationer. Jag arbetar med relationer och brinner för att uppmärksamma alla som vill lyssna på hur mycket vi behöver varandra även om vi är olika, och hur stor betydelse vi har för varandra du och jag, även om vi kanske aldrig kommer att träffas. 

Du är kanske förälder till en tonåring, det är jag också. Jag har två stycken till och med. Och när jag läser och hör talas om hur ungdomar härjar omkring i vår by blir jag orolig. Det kanske du också blir. Jag blir orolig för att släppa iväg mina barn. Jag känner inte deras nya kompisar. Jag vet inte vad deras föräldrar heter eller var de bor. Jag blir orolig när jag inte får svar från mina tonåringar och när jag kan se på Snapkartan att de är på en annan plats än de sa att de skulle vara på. Det kanske du också blir?

Jag vill inte att du ska vara rädd för att släppa ut dina barn på grund av mina tonåringar. Jag vill inte att du ska vara orolig för att ta en promenad på grund av att mina tonåringar hänger med sina vänner i byn.

Vad kan vi göra för att minska oron för dig, mig och våra grannar där vi bor? Hur kan vi hjälpa våra tonåringar att ha roligt tillsammans utan att det blir otryggt för dem och för dig och mig? Och hur kan vi hjälpa varandra att helt enkelt hantera livet som tonårsförälder när hela känsloregistret spelas upp i ett rasande tempo?

Det är här jag menar att vi har betydelse för varandra. Jag tror inte att vi kan skapa ett tryggt samhälle genom att låta var och en förälder sköta sitt. Jag menar att vi behöver hjälpa varandra. Jag tror inte heller att skola, socialtjänst eller polis ensamma kan eller ska ordna upp och skapa trygghet. Vi behöver vara delaktiga var och en i våra olika uppgifter och roller. Jag som förälder behöver handskas med x antal fubbik-emojis på morgonkvisten. Pedagogerna pysslar med sitt under sin arbetsdag och när det behövs samarbetar vi.


Att söka ensamhet och stillhet emellanåt är inte samma sak som att inte vilja ha eller inte behöva andra människor. Jag försöker tänka att när det kommer till relationer så finns det sällan antingen eller. Jag försöker tänka att det är både och. Jag behöver ensamtid och jag behöver tid tillsammans med min familj, mina vänner, kollegor mfl. Jag och min man behöver vara en enhet som föräldrar, vara överens om vad som är okej och inte här hemma. Vi behöver samtidigt vara föräldrar tillsammans med dig som också har barn här i vårt område. Inte antingen eller. Både och. Vad säger du om det? Ska vi tillsammans se till att år 2025 blir året då vi gör både och? Året då vi hjälps åt att göra vårt närområde till en trygg plats för dig och mig och våra tonåringar?

//Sara Winter