Jag fyller femtio år i vår. Det är ingen bedrift att fylla år, det händer liksom av sig själv varje år utan att jag behöver anstränga mig för mycket. I år tänker jag lite mer på min födelsedag och ålder än vad jag brukar göra. Jag har ingen rädsla för ålder eller att siffran stiger, tvärtom är jag glad att jag fortsätter att leva. Jag tycker om att jag blir allt mer van vid livet, erfaren, kanske någon skulle säga. Precis som en god ost eller ett gott vin blir livet bara bättre och bättre med åren. Men det finns gränser för hur länge en ost eller ett vin kan lagras innan osten blir för möglig och vinet oxiderar till sur vinäger. Och så är det med livet också, det varar inte för evigt. Jag antar att om jag lever för länge kommer min kropp att, om inte mögla, så i varje fall tackla av bit för bit. Och det som är min person, mitt jag, kanske blir till en vinägersur gammal tant som har mer att titta på i backspegeln än i horisonten. Det jag märker att jag börjat fundera på är att jag redan nu har större delen av mitt liv bakom mig och jag sätter allt större värde i de stunder jag har tillsammans med min familj och andra som betyder mycket för mig. Det känns liksom viktigare nu än tidigare att vara tillsammans, innan vi möglar och blir till vinäger. 

Familj

Jag har flera olika familjer faktiskt. Jag har en biologisk familj som jag föddes in i för ett halvt sekel sedan, en familj som jag och min man började skapa för snart tjugo år sedan och som vi håller på att fixa med varje dag. Och så har jag en familj som jag växte in i när vi bodde i Malmö. Andra kanske inte skulle kalla annat än blodsband för familj men jag gör det. De människorna i min extra familj kom att betyda väldigt mycket för mig under de år som vi lärde känna varandra. En del av oss har inte mer gemensamt än att vi gillar att bada, dricka kaffe och stundom ta en whiskey. För värmens skull. 

Sammanhang och mening

Vi sågs på ungefär samma tid varje dag, och alltid på samma plats. Under pandemin var vi de enda som kunde ses, eftersom vi alltid träffades ute. Vi drack kaffe, småpratade om vädret, livet, döden, saknad och längtan. Vi pratade om föräldraskap och partnerskap, om virus, maneter och hajar. Och vi köpte kikare för att spana in fåglar och fartyg. Vi hjälpte varandra att stå ut under de där konstiga pandemi-åren när inget var som vanligt. Vi skapade en messenger-tråd eftersom vi började bry oss om varandra. Ingen kunde vara frånvarande utan att vara saknad. Hade det hänt något? Var det covid? 

Vi brydde oss om och hjälpte varandra att stå ut med isolering och hålla-avstånd-tiden. Vi behövde ett socialt sammanhang, någonstans att ta vägen som inte var hemma. Att ha någon eller några som väntar på mig och som saknar mig om jag inte kommer. Vi skapade oss en familj utan blodsband eller gener. Om jag inte tillhör något sammanhang, om jag inte saknas av någon, vem är jag då?  Utan sammanhang och mening ökar risken för att vi faktiskt dör i förtid. Människan är ett flockdjur som behöver känna att någon bryr sig om oss, att någon annan tycker att just jag är viktig. Det är inte egoistiskt, det är mänskligt. Det är mänskligt att vilja vara tillsammans och att vilja vara viktig och speciell för någon. Det spelar liksom ingen roll hur gamla och skruttiga vi blir, även gamla ostar och vinäger fyller en funktion.

//Sara W