Familjefokus

Våra tjänster

För företag

Familjefokus arbetar med relationer på arbetsplatsen och i privatlivet för att förebygga negativ stress och dåligt mående.

/for-foretag

För PRIVATPERSONER

Att det uppstår bekymmer och svårigheter i en familj är normalt, men ibland är svårigheterna så stora att man kan behöva ta hjälp utifrån

/for-privatpersoner

För skola

Till dig som arbetar på förskola eller skola erbjuder vi föräldramöten, föreläsningar och handledning till personal samt stödsamtal till föräldrar.

/for-skola

För SOCIALTJÄNST

Använd oss som ett komplement till er öppenvård. Vi har inga långa väntetider och tar emot alla typer av familjer. Omfattning och utformning av insats varierar beroende på familjens behov.

/for-socialtjanst

Familjefokus

Enkelt men svårt

by

Vissa saker i livet är märkliga. De kan vara både enkla och svåra, på samma gång. Jag tänker ibland på det när jag simmar till exempel. Jag tycker det är vansinnigt tråkigt att simma fram och tillbaka, fram och tillbaka, samtidigt som jag tycker att det är skönt för min stela kropp att få sträcka på sig i det varma vattnet.

Häromdagen, när jag hade varit i simbassängen och uttråkat räknat till fyrtio längder och kände hur min rygg och mina axlar tackade mig för väl utfört arbete, kunde jag inte låta bli att tjuvlyssna lite på en kvinna som stod i duschen med sitt barn.

När jag gick förbi såg jag hur hon höll sitt lilla barn i famnen och lät vattnet strila över dem båda. Barnet gjorde små nöjda ljud och mamman pratade lugnt:

“Ja, du tycker om detta”, sa hon. “Det är varmt och skönt.”

Jag hörde att de kom in i omklädningsrummet men jag såg dem inte. Mamman fortsatte att prata med lugn röst till sitt lilla knyte. Hon berättade vad hon gjorde:

“Så ja, nu lägger jag dig här. Vi ska klä på oss. Nu ska jag först torka dig.”

Efter en stund bröts lugnet. Det lilla knytet tyckte inte alls om att bli lagt där. Hon ville inte bli torkad och hon lät sin mamma, och mig, få veta precis hur missnöjd hon var. Men mamman fortsatte att prata lugnt och stilla:

“Ah, du vill inte detta. Du är nog trött. Du ska snart få sova. Är du hungrig kanske?”

Och helt plötsligt blev det tyst, som om någon tryckte på en knapp. Sedan hördes ett svagt ljud av välbehag, du vet det där kluckande ljudet från ett ammande barn. Jag tänkte att det jag just hade varit med om är något av det enklaste och svåraste på samma gång.

Att vara förälder är lätt och svårt samtidigt. En hel del av våra föräldrafärdigheter har vi fått med oss från våra egna erfarenheter av att vara barn. De visar sig först när vi står där med våra egna barn i famnen. Det är den lätta delen, att vissa saker nästan går av sig själv.

Den svåra delen är att det ibland inte fungerar. Ibland blir våra barn ledsna eller arga och vi vet inte riktigt varför. Mamman i badhuset visste antagligen inte heller varför knytet plötsligt blev så ledset. Men hon gissade att barnet var trött eller hungrigt. Hon gissade rätt den gången och behöll sitt lugn. Hon fortsatte att prata med en trygg röst till sitt lilla barn. Enkelt. Och svårt.

När barnen blir äldre behöver vi fortsätta att utveckla våra föräldrafärdigheter. Vi kommer fortfarande inte att förstå allt, men fördelen med äldre barn är att de kan ge oss fler ledtrådar,  både genom ord och handling. Vi behöver fortsätta att gissa ibland, och vi behöver fortsätta att hjälpa våra barn och tonåringar att hitta rätt i sina känslor genom att sätta ord på det som händer.

Precis som mamman till det lilla knytet i badhuset beskrev vad som hände, behöver tonårsföräldern göra något liknande, fast på en tonårings nivå. När tonåringen brölar ilsket och stampar in till sitt rum behöver vi fortfarande vara de trygga vuxna som kan balansera och trösta. Enkelt – men ack så svårt.

Kom ihåg att det inte finns några elitföräldrar. Vi gör alla så gott vi kan med de förutsättningar vi har.

Men det finns några saker som kan göra föräldraskapet lite lättare när det är svårt:

  • att få sova ordentligt
  • att ta hand om sig själv ibland – träna, läsa en bok eller lyssna på musik, ha kul
  • att äta regelbundet så att blodsockret inte rasar
  • att ha en livlina, en vän eller partner som kan lyssna och trösta när det behövs

För visst är det just så livet är. Enkelt. Och svårt. På samma gång.

Det var en gång…

by

Det var en gång en kvinna med blå ögon och ett stort hjärta som levde i ett samhälle inte så långt härifrån. Kvinnan närde en övertygelse om att människor generellt vill varandra väl. Hon hade under sitt medellånga liv själv erfarit människors godhet och välvilja vid fler tillfällen än hon kunde hålla reda på, och var nu fast besluten om att dela med sig av allt det goda hon själv fått.

Kvinnan med de blå ögonen hade en mottagning där hon träffade föräldrar som tyckte att det var svårt att vara förälder och som hade svårt att hantera vardagens upp- och nedgångar. Hon kunde tydligt se hur osäkra de vuxna var i sina roller; hon mötte tvivel på den egna förmågan och såg hur barnen, i vuxenvilsenhetens spår, fick och tog allt större ansvar för sig själva och sitt välbefinnande.

I den lilla samtalsmottagningen flödade orden, känslorna och tårarna fritt. Vid stängning brukade kvinnan med de blå ögonen öppna fönstret för att låta dagens sorger, vrede, skuld och skam åka ut och lösas upp av vindarna. Hon tömde sin papperskorg, som vid skymningen var fylld till bredden av tårar inbäddade i vita, mjuka tussar av pappersnäsdukar. Innan hon släckte ljuset och stängde för dagen brukade hon stanna till vid tröskeln och ta ett djupt andetag. Hon kände sig glad och tacksam över alla de möten hon fick vara med om. Hon fick se mängder av små förändringar som gjorde stor skillnad för föräldrarna och deras barn. Små mirakel av positiva stunder tillsammans; små skillnader i ansvarstagande och små ord som hjälper till att göra det obegripliga begripligt. Det gjorde gott för dem, det kändes bra för henne.

På senare tid hade en tung och skavande känsla börjat riva i kvinnans bröst och hennes blå ögon hade skiftat till en mörkare nyans. Till och med hennes röst hade börjat låta annorlunda. Allt var lite hårdare, lite kallare, lite mörkare.

I samhället där hon bodde hade de som bestämmer börjat bygga ett tukthus där alla olydiga barn skulle låsas in. Alla mäktiga människor tyckte att det var en bra lösning på ett komplext problem och fortsatte att bygga. De planerade för en storslagen invigning innan doften av syrenbuddlejan klingat av i augusti. De mäktiga människorna hade glömt att ta del av alla skrivelser och utlåtanden från kvinnan och hennes kollegor, som tydligt visade på onyttan av tukthus och den stora nyttan av att hjälpa barn att få vara barn. Barn får vara barn när vuxna tar ansvar och med fast hand och tydlighet leder dem genom svårigheter. Barn får vara barn när vuxna tar sig tid att ha roligt tillsammans.

Kvinnan med de blå ögonen kände sig maktlös och liten när bygget av tukthuset fortskred. Hon frågade sig till vilken nytta hennes mottagning och hennes arbete var nu, när allt kallare vindar ven runt knuten.

Men så en dag fick hon nog. Hon bestämde sig för att trots allt fortsätta arbeta på sin samtalsmottagning. Och hon bestämde sig för att tillsammans med sina vänner och kollegor fortsätta att uppvakta makthavarna och erbjuda sina superkrafter i form av kunskap och erfarenhet. Ty kvinnan med de blå ögonen och hennes vänner var utrustade med stor kunskap om hur och innerlig tro på människans kraft att tillsammans skapa goda uppväxtvillkor för samhällets alla barn.

I den vissheten kände hon hur glädjen kom tillbaka och hon tänkte att för varje familj som får lämna sin osäkerhet och sorg i mitt rum, så blir det ett barn mindre i tukthuset. För visst är det väl så vi vill ha det? Familjer som klarar av svårigheter, som delar glädje och barn som får vara barn utan att behöva ta plats i ett tukthus.

Att välja det obekväma

by

Strax före jul hörde jag ett inslag på Radio Kristianstad där de pratade om nya brädspel som kunde vara trevligt att spela under helgerna. Jag lyssnade med stort intresse eftersom jag använder mig av spel i mitt arbete med familjer och jag har även utvecklat brädspel och kortlekar, med syfte att öka de positiva stunderna tillsammans i familjer. När jag lyssnat klart tog jag fram datorn och skrev ett mail till programledaren och berättade om hur jag arbetar med spel. Han svarade och välkomnade mig till studion, jag tackade ja och en vecka senare skulle jag göra min radiopremiär. På kvällen innan min debut började jag känna mig lite orolig och nervös, sov oroligt, vaknade och kände efter väldigt noga om jag kanske var lite sjuk. Kunde jag möjligtvis ställa in detta på grund av att jag sovit på mina ögon så att fransarna var i oordning? Mådde jag inte lite illa dessutom? Jag skakade av mig dessa tankar och tog mig in till studion. Hela tiden med en ökande oro i kroppen och en malande fråga i huvudet: “Varför i hela friden var du tvungen att ta kontakt och dessutom tacka ja på inbjudan?” Precis innan sändning råkade jag titta på min klocka som visar både tid och puls. Klockan tickade på som vanligt men pulsen skenade och var dubbelt så hög än min vanliga lugna, näst-intill-död-puls. När jag var klar och på darriga ben på väg tillbaka till jobbet, kände jag mig trots allt glad över att jag gjorde det. Jag tog mig igenom en utmaning som jag inte gjort tidigare och som skrämde mig. Jag klarade av det och ingen kom till skada. Härlig känsla faktiskt.

Det är genom utmaningar av olika slag som vi utvecklas som människor. Genom att vi tar oss igenom svårigheter lär vi oss nya saker, blir vi motståndskraftiga och får ökat självförtroende. Kropp och sinne mår inte bra av att undvika det som är svårt och utmanande, tvärt om! Vi behöver anstränga oss mentalt och fysiskt för att leva ett gott liv.  

Och visst är det precis det som vi vill ge våra barn och unga? Ett gott liv. Vi vill att de ska ta sig an livets utmaningar, stå ut med att det är obekvämt en stund, för att sedan stolt vända sig till oss som föräldrar och säga, “titta pappa, jag klarade det!” 

Rusta ditt barn med tålamod och uthållighet

Hur gör man för att rusta sina barn med tålamod och uthållighet och allt det som de behöver för att klara av livets utmaningar? Hur får de tålamod som hjälper till att stå ut med vissa svårigheter? Du behöver backa upp dina barn så de orkar vara uthålliga nog att fortsätta agera mentalt och fysiskt, trots att olust, ovilja, trötthet och andra motstånd kickar in.

Det är en grannlaga uppgift som vi vuxna har och uppgiften kräver tid och tålamod av oss. Det finns inget enkelt recept på vad och hur vi ska göra men jag ska ändå försöka göra en sån där lista som är populär i kvällstidningarna.

Här kommer den; listan för hur du rustar ditt barn att klara livets utmaningar:

Tre punkter för att klara livets utmaningar

  • Ha positiv tid tillsammans med ditt barn/ungdom
    positiv tid tillsammans stärker relationen och ökar tryggheten
  • Bekräfta barnets/den unges känslor.
    Tex:Jag förstår att det känns jobbigt, du är orolig..
    Att får jobbiga känslor bekräftade gör att de känns mindre intensiva och varar kortare tid. Det hjälper barnet att känna sig sedd, trygg och bekräftad.
  • Uppmuntra utmaningar eller KBKMLB 

Bekräfta känslan och uppmuntra utmaningen: Jag förstår att du är orolig, du har en stor/svår uppgift att göra men Kör Bara Kör Mitt Lilla Barn! Jag finns här, jag tror på dig, lycka till!

Uppmärksamma alla framgångar, att lyckas är kul! Hurra och fira!
Var inte rädd för att misslyckas, det ingår också i livet. Var med barnet när det misslyckas, trösta och bekräfta känslorna. Det är normalt att bli ledsen, besviken, arg och till och med orolig. Låt känslorna komma och låt dem finnas en stund. Som vuxen vill vi gärna ta bort det jobbiga. Vi vill torka tårar och ta fram glädjen igen så fort det är möjligt. Gör det men ha inte för bråttom. De jobbiga känslorna kan behöva ha lite tid på sig att kännas klart innan de mattas av. Du som är vuxen behöver stå ut med och kunna ta emot känslostormen på ett tryggt sätt.

Låter det för förenklat? Ja kanske är det för förenklat men tänk om det funkar? Testa!

//Sara Winter

Låt inte maten tysta mun!

by

Julledigheten är över för denna gång och jag har njutit av allt som denna högtid innebär av ledighet, mys med familjen och gemenskap med vänner. Att umgås innebär för mig ofta att samlas runt ett fint dukat bord för att njuta av god mat tillsammans. Vid högtider är måltiden och godsaker centrala, inte bara i vår svenska julkultur. Mat och måltider samlar familjer och vänner över hela världen.  Att äta tillsammans, dela en måltid innebär så mycket mer än att bara få i sig energi, det handlar om att knyta an till viktiga andra, att få utbyta åsikter och känna samhörighet med andra. 

Det finns studier som gjorts på bland annat Lunds Universitet om hur betydelsefullt det är att regelbundet sitta ner och dela en måltid med familj och vänner.

Egentligen spelar det inte så stor roll vad vi har på tallriken utan det som spelar roll är att vi har en stund tillsammans. Vid matbordet får vi utrymme att prata om vad vi gjort under dagen, dela med oss av våra planer inför veckan eller helgen. Enligt forskningen har gemensamma stunder vid matbordet en positiv effekt på psykisk hälsa och välmående.  

Här i Sverige verkar vi vara bra på att äta tillsammans, även om vardagen har sina logistiska utmaningar. Enligt Folkhälsomyndigheten är siffran mellan 87-92 procent av alla 11-15 åringar som äter tillsammans med sin familj flera dagar i veckan.

Men i mitt arbete träffar jag ofta familjer som sällan eller aldrig äter tillsammans. Familjer berättar för mig att det är någon som lagar maten och ställer fram, sedan kommer övriga familjen och tar mat på sina tallrikar för att sedan gå till sina rum för att äta, ensamma eller i sällskap av skärmen.

I mina samtal med föräldrar och med barn och unga, säger alla att de gärna vill äta tillsammans. De har ofta minnen från hur det brukade vara när de åt tillsammans. Ofta finns ingen förklaring till att de slutat äta ihop. Ibland handlar det om stress och olika dygnsrytm. Ibland handlar det bara om att de har glömt bort att de är viktiga för varandra. Ungdomarna brukar säga att de tycker att det är mysigt att äta tillsammans, och de flesta jag träffar uttrycker en längtan efter att sitta i lugn och ro tillsammans med sin eller sina föräldrar. Föräldrarna brukar bli en smula förvånade när de hör sina tonåringar säga att de vill äta tillsammans. De blir förvånade och glada och jag upplever att det blir en “aha-upplevelse” när det står klart att de fortfarande har betydelse för sina, ibland truliga, tonåringar.

Så nästa gång ditt barn eller ungdom frågar vad det blir för mat så kan du stolt säga att det blir köttbullar med potatis och brunsås, toppat med en gnutta psykisk hälsa, rutin och tid tillsammans. Du kan till och med våga dig på att be om hjälp att duka bordet så att ni kan sitta tillsammans.

När tid och närvaro gör skillnad i arbete med familjer

by

Nu är det snart ett år sedan Damir Sabani på Socionomera kontaktade min kollega Sara Winter för att fråga om vi kunde ta ett uppdrag som familjebehandlare. Detta uppdrag var lite annorlunda för oss,  vi skulle jobba i en arbetsgrupp på en öppenvård.

Vanligtvis får vi uppdrag att jobba i en familj åt gången, det är familjer där oron är hög och där insatsen behöver vara intensiv upp till 10h/vecka. I det här inlägget vill jag belysa vilken skillnad det kan bli då vi får möjlighet att jobba intensivt och hemma i familjen.

Vilka är vi då? Det är jag, Karin Herrlander och Sara Winter som startade Familjefokus för snart tio år sedan. Vi jobbar i huvudsak med familjebehandling och familjerådgivning. Men vi har också utvecklat material, i form av olika spel, som kan användas av er som möter barn och familjer. 

Vi samarbetar gärna med andra företag inom vår bransch och nu har vi haft ett långt och väl fungerande samarbete med Socionomera. Det är intressant att få inblick i andra verksamheter och se hur vi kan komplettera varandra istället för att se varandra som konkurrenter.

Vad är skillnaden på att jobba intensivt hemma i en familj, jämfört med att möta dem en timme i veckan på socialtjänsten? 

När vi möter familjer i socialtjänstens lokaler krävs det att familjen kan bära med sig problemet de har till samtalsrummet, vi måste kunna förstå deras berättelse och familjen måste kunna bära hem våra diskussioner och omsätta det i praktiken, en del klarar det andra inte. Men det är också en utmaning för oss som behandlare att förstå familjens berättelse och hur vi ska kunna hjälpa dem. När vi är hemma i familjen är det oftast lättare att förstå vad som händer. Men att jobba hemma i familjer är också utmanande och svårt, det är mycket som händer där, TV:n står på, godisskål på bordet, grannen som knackar på, telefoner som ringer, persienner som är nedrullade, blommor som är vissna och barn som skriker. Det är lätt att tappa fokus och börja fundera på vilket godis jag ska köpa när jag åker därifrån. 

Ibland är det avskalade samtalsrummet en lättnad där inte andra saker tar fokus och där vi kan prata i lugn och ro om det som är svårt och göra upp nya strategier som vi ska prova i praktiken. 

Vi tror att vissa familjer behöver ett långsiktigt stöd, som ibland löper över flera år. Det är inte så ovanligt att vi ser brister men insatsen avslutas ändå och att man avvaktar att nya anmälningar ska komma in. Detta innebär också att det troligtvis är nya handläggare och nya behandlare som ska in, nya relationer som ska skapas. För varje gång detta sker så blir uppförsbacken brantare för familjen att våga öppna upp och släppa in, att våga lita på någon ny och att behöva dra sin historia ännu en gång.

Vi fick ett uppdrag där det fanns allvarliga brister, men vi fick gott om tid att arbeta tillsammans med dem och vi vill gärna berätta om vår erfarenhet utifrån familjen. Vi återkom till denna familj efter tre år och gjorde en intervju med dem och frågade om vi kunde få använda deras historia när vi berättar om vårt arbete.

Vårt första möte i Familjen

Vi fick ett uppdrag som var nio timmar i veckan, fördelat på tre dagar och vi skulle vara två behandlare. Det är ett stort uppdrag.
Det var en stor familj med många barn. När vi läste uppdraget innan vi träffade familjen så undrade vi varför man inte hade placerat barnen, det var så mycket som lät fel. Det som hade hänt i familjen var allvarligt och vi kände en viss ilska när handläggaren “drog” ärendet för oss. Skulle det verkligen bo barn där? Vi vet också att det kan vara stor skillnad då vi träffar familjen jämfört med det vi har läst och hört.

Det var beslutat att insatsen skulle dra igång under utredningstiden, det hade inte hunnit gå lång tid sedan anmälningen kom in. Det var ett kort uppstartsmöte endast med pappa, han var positiv till insatsen men var väldigt nervös över hur det skulle bli. Vi bestämde att vi ska vara hemma hos dem måndag, onsdag och fredag tre timmar varje gång, det är mycket tid både för oss och familjen. Vi skulle endast jobba hemma i familjen, det vill säga att vi inte arbetade med samtal i ett rum avsett för samtal. Pappan beskrev efteråt vilken fördel det var att insatsen kom igång så fort.

Första gången vi knackar på så vet vi inte att det är ett uppdrag som ska komma att sträcka sig under ett och ett halvt år och att det är ett arbete som kommer göra stor skillnad både för familjen och oss som behandlare. De kommer få syn på nya saker i sitt föräldraskap och vi kommer få syn på nya saker hos oss som behandlare.

Mamma öppnar dörren och vi kommer in i ett hem där det är ganska kallt och rått temperaturmässigt, men det finns en värme i familjen, mellan mamma och pappa och mellan föräldrarna och barnen. Det är rörigt, stökigt och det är framförallt trångt. Familjen får inte riktigt plats i det lilla huset. Dessutom finns det ett helt gäng med katter som också tar lite plats och några terrarier. Vi sätter oss ner vid köksbordet och börjar prata om vad vi ska göra och hur vi ska lägga upp arbetet. Det är katter som hoppar upp och ner på bordet och barnen har saker som de vill berätta. Vi försöker hålla fokus och komma fram till en plan. Vi måste börja med att rent praktiskt se hur de kan få lite mer utrymme i det lilla huset. Finns det utrymme i huset som kan användas på ett annat vis, så att både små och stora barn kan få det som de behöver.

Pappa berättar :
-…det blev ju naturligt att ha er där och det var inga konstigheter. Det var också väldigt bra att ni alltid kom på samma tider och att vi kunde planera vår vardag utifrån det och ni avbokade i stort sett aldrig. Om en av er inte kunde komma så kom den andra. Vi har haft stöd några gånger men då var det alltid rörigt med tider och sena avbokningar. 

Mamma fortsätter

– När vi haft andra, så har det varit för lite action, för lite hända. Det har varit för mycket snack om allt annat, här var det direkt fokus på det vi behövde hjälp med. Nu var det fokus på familjesituationen och rutiner, allt det vi behövde.”

– Har ni något speciellt tillfälle som ni kommer ihåg från då när vi var hos er?

– När vi började gå till biblioteket, det är något som fortfarande håller i sig.

Vår erfarenhet av att jobba i denna familj är att det verkligen krävs tid för att få till förändring, man behöver tid att öva på saker många gånger rent praktisk tillsammans. Det behövs tid att få prata om hur det blev när familjen gjorde det på egen hand. Det praktiska arbetet är lika viktigt som de svåra samtalen och det måste ta tid.

Vi frågar familjen om de har tänkt på oss sedan vi slutade?

Mamma säger:
– Ibland när vi har gjort saker så tänker jag att det här skulle Karin och Sara ha sett.
– Ni hade velat visa oss?
– Ja precis! Vi tänker att det fungerar bra nu.

Både Sara och jag är övertygade att många familjer som har kontakt med socialtjänsten behöver ha både längre och intensivare behandlingsinsatser för att bryta mönster som ibland har byggts upp under flera generationer. Vi är också övertygade om att de som arbetar hemma i familjer både behöver ha utbildning i socialt arbete och erfarenhet, samt arbeta utifrån välbeprövade metoder.  Det är ett svårt arbete att arbeta hemma i familjer och att navigera mellan det praktiska arbetet och de svåra samtalen.

Vi hoppas att den nya socialtjänstlagen ska kunna bidra till en utveckling inom detta område.

Karin Herrlander
Socionom/Familjeterapeut

Lögnen – om den noggranna kvinnan, den hjälpsamma maken och ett välsorterat garage

by

Det är några veckor kvar men det har börjat tisslas och tasslas. Julen är på ingång och med den kommer hemligheternas högtid. I julljusens sken är hemligheterna mysiga. Det finns inget farligt eller skamligt med att försöka smyga in i huset så ingen ser påsen och gömma det som ska bli en julklapp på ett bra ställe. Lika ofarligt är det att smyga runt och försöka hitta de där presenterna för att känna och klämma och försöka få ett hum om vad det kan vara. Desto mer skamfyllt kan det vara att faktiskt inte hitta presenterna man köpt när det är dags att plocka fram dem! Men det handlar mer om ålder än om hemligheter kanske.


Att ljuga och inte tala sanning är inte bara mysigt, det har vi alla erfarenhet av skulle jag tro. Att bli förd bakom ljuset och bli bedragen kan kännas förfärligt. I mitt samtalsrum träffar jag par och familjer som är i kris och tappat tilliten till varandra just på grund av lögner. Det kan vara upprepade lögner om allt från nykterhet till otrohet. I mitt rum sitter både lögnaren och den bedragna. I rummet finns alla deras känslor. Vi pratar om känslor av utanförskap, ensamhet, sorg, skam, misstro och svek. Ibland går det att reparera, att tillsammans smyga sig fram till en vardag byggd på tillit igen. Men det tar tid och det kräver tålamod. Ibland är lögnen så tung att tilliten är totalt krossad och omöjlig att limma ihop.  

Vi människor ljuger om det mesta trots att vi sedan barnsben lärt oss att det är fult att ljuga. Varför talar vi inte bara sanning? En förklaring till att vi ljuger är för att lögnen fungerar som ett smörjmedel i sociala sammanhang.

Det kan handla om att vi ger komplimanger som vi egentligen inte menar eller framställer oss själva i bättre dager. Inte så farligt kanske. Den främsta orsaken till våra lögner är för att slippa obehag såsom skam, negativa konsekvenser och straff. 

Ibland är det inte ens meningen att ljuga, det bara blir så. Jag känner en kvinna som i höstas städade garaget. Hon var bra på att städa, sortera och kasta. Nu får bilen plats där. Så hände det sig att hennes man skulle byta till vinterdäck på hennes bil. Han tog fram domkraften och såg att det fattades ett skaft. Han lyfte luren och ringde henne och frågade var hon lagt det någonstans, man hittar ju inget i garaget längre. Visst hittar man, allt ligger där, sorterat och fint.

Men just skaftet hade kvinnan inget minne av. Under kommande dagar letade de och diskuterade.

“- Det kan väl inte vara så att vi slängt det? – Nej det kan  naturligtvis inte vara så. – Du vet väl vilket jag menar? – Ja, det röda i metall som är lite böjt på ena sidan. – Ja precis. – Nä…har inte sett det faktiskt” 

Någonstans i dessa diskussioner började ett minne ta form inne i kvinnans huvud och snart såg hon helt tydligt hur hon några veckor tidigare hittat ett rött skaft i metall, lite böjt som ett handtag i ena ändan med en svart fattning i plast. Hon såg hur hon med skaftet i handen lämnade garaget och tog fart mot soptunnan, öppnade locket och placerade skaftet i metallåtervinningen. Har hon talat om detta för sin man? Nej naturligtvis inte. Skammen är för stor. Hon försöker i skrivande stund täcka upp sin lögn genom att frenetiskt rota igenom loppisarnas alla skrymslen på jakt efter skaft. Det senaste jag hörde var att hon lagt ett bud på en domkraft på Sikö. Hon hoppas att julljusens sken ska lindra skammen när hon överlämnar en domkraft till sin man, fint inslagen i tomtepapper.