Det var en gång en kvinna med blå ögon och ett stort hjärta som levde i ett samhälle inte så långt härifrån. Kvinnan närde en övertygelse om att människor generellt vill varandra väl. Hon hade under sitt medellånga liv själv erfarit människors godhet och välvilja vid fler tillfällen än hon kunde hålla reda på, och var nu fast besluten om att dela med sig av allt det goda hon själv fått.

Kvinnan med de blå ögonen hade en mottagning där hon träffade föräldrar som tyckte att det var svårt att vara förälder och som hade svårt att hantera vardagens upp- och nedgångar. Hon kunde tydligt se hur osäkra de vuxna var i sina roller; hon mötte tvivel på den egna förmågan och såg hur barnen, i vuxenvilsenhetens spår, fick och tog allt större ansvar för sig själva och sitt välbefinnande.

På senare tid hade en tung och skavande känsla börjat riva i kvinnans bröst och hennes blå ögon hade skiftat till en mörkare nyans. Till och med hennes röst hade börjat låta annorlunda. Allt var lite hårdare, lite kallare, lite mörkare.

I samhället där hon bodde hade de som bestämmer börjat bygga ett tukthus där alla olydiga barn skulle låsas in. Alla mäktiga människor tyckte att det var en bra lösning på ett komplext problem och fortsatte att bygga. De planerade för en storslagen invigning innan doften av syrenbuddlejan klingat av i augusti. De mäktiga människorna hade glömt att ta del av alla skrivelser och utlåtanden från kvinnan och hennes kollegor, som tydligt visade på onyttan av tukthus och den stora nyttan av att hjälpa barn att få vara barn. Barn får vara barn när vuxna tar ansvar och med fast hand och tydlighet leder dem genom svårigheter. Barn får vara barn när vuxna tar sig tid att ha roligt tillsammans.

Kvinnan med de blå ögonen kände sig maktlös och liten när bygget av tukthuset fortskred. Hon frågade sig till vilken nytta hennes mottagning och hennes arbete var nu, när allt kallare vindar ven runt knuten.

Men så en dag fick hon nog. Hon bestämde sig för att trots allt fortsätta arbeta på sin samtalsmottagning. Och hon bestämde sig för att tillsammans med sina vänner och kollegor fortsätta att uppvakta makthavarna och erbjuda sina superkrafter i form av kunskap och erfarenhet. Ty kvinnan med de blå ögonen och hennes vänner var utrustade med stor kunskap om hur och innerlig tro på människans kraft att tillsammans skapa goda uppväxtvillkor för samhällets alla barn.

I den vissheten kände hon hur glädjen kom tillbaka och hon tänkte att för varje familj som får lämna sin osäkerhet och sorg i mitt rum, så blir det ett barn mindre i tukthuset. För visst är det väl så vi vill ha det? Familjer som klarar av svårigheter, som delar glädje och barn som får vara barn utan att behöva ta plats i ett tukthus.