Det är några veckor kvar men det har börjat tisslas och tasslas. Julen är på ingång och med den kommer hemligheternas högtid. I julljusens sken är hemligheterna mysiga. Det finns inget farligt eller skamligt med att försöka smyga in i huset så ingen ser påsen och gömma det som ska bli en julklapp på ett bra ställe. Lika ofarligt är det att smyga runt och försöka hitta de där presenterna för att känna och klämma och försöka få ett hum om vad det kan vara. Desto mer skamfyllt kan det vara att faktiskt inte hitta presenterna man köpt när det är dags att plocka fram dem! Men det handlar mer om ålder än om hemligheter kanske.

Att ljuga och inte tala sanning är inte bara mysigt, det har vi alla erfarenhet av skulle jag tro. Att bli förd bakom ljuset och bli bedragen kan kännas förfärligt. I mitt samtalsrum träffar jag par och familjer som är i kris och tappat tilliten till varandra just på grund av lögner. Det kan vara upprepade lögner om allt från nykterhet till otrohet. I mitt rum sitter både lögnaren och den bedragna. I rummet finns alla deras känslor. Vi pratar om känslor av utanförskap, ensamhet, sorg, skam, misstro och svek. Ibland går det att reparera, att tillsammans smyga sig fram till en vardag byggd på tillit igen. Men det tar tid och det kräver tålamod. Ibland är lögnen så tung att tilliten är totalt krossad och omöjlig att limma ihop.  

Vi människor ljuger om det mesta trots att vi sedan barnsben lärt oss att det är fult att ljuga. Varför talar vi inte bara sanning? En förklaring till att vi ljuger är för att lögnen fungerar som ett smörjmedel i sociala sammanhang.

Det kan handla om att vi ger komplimanger som vi egentligen inte menar eller framställer oss själva i bättre dager. Inte så farligt kanske. Den främsta orsaken till våra lögner är för att slippa obehag såsom skam, negativa konsekvenser och straff. 

Ibland är det inte ens meningen att ljuga, det bara blir så. Jag känner en kvinna som i höstas städade garaget. Hon var bra på att städa, sortera och kasta. Nu får bilen plats där. Så hände det sig att hennes man skulle byta till vinterdäck på hennes bil. Han tog fram domkraften och såg att det fattades ett skaft. Han lyfte luren och ringde henne och frågade var hon lagt det någonstans, man hittar ju inget i garaget längre. Visst hittar man, allt ligger där, sorterat och fint.

Men just skaftet hade kvinnan inget minne av. Under kommande dagar letade de och diskuterade.

“- Det kan väl inte vara så att vi slängt det? – Nej det kan  naturligtvis inte vara så. – Du vet väl vilket jag menar? – Ja, det röda i metall som är lite böjt på ena sidan. – Ja precis. – Nä…har inte sett det faktiskt” 

Någonstans i dessa diskussioner började ett minne ta form inne i kvinnans huvud och snart såg hon helt tydligt hur hon några veckor tidigare hittat ett rött skaft i metall, lite böjt som ett handtag i ena ändan med en svart fattning i plast. Hon såg hur hon med skaftet i handen lämnade garaget och tog fart mot soptunnan, öppnade locket och placerade skaftet i metallåtervinningen. Har hon talat om detta för sin man? Nej naturligtvis inte. Skammen är för stor. Hon försöker i skrivande stund täcka upp sin lögn genom att frenetiskt rota igenom loppisarnas alla skrymslen på jakt efter skaft. Det senaste jag hörde var att hon lagt ett bud på en domkraft på Sikö. Hon hoppas att julljusens sken ska lindra skammen när hon överlämnar en domkraft till sin man, fint inslagen i tomtepapper.