Familjefokus

Våra tjänster

För företag

Familjefokus arbetar med relationer på arbetsplatsen och i privatlivet för att förebygga negativ stress och dåligt mående.

/for-foretag

För PRIVATPERSONER

Att det uppstår bekymmer och svårigheter i en familj är normalt, men ibland är svårigheterna så stora att man kan behöva ta hjälp utifrån

/for-privatpersoner

För skola

Till dig som arbetar på förskola eller skola erbjuder vi föräldramöten, föreläsningar och handledning till personal samt stödsamtal till föräldrar.

/for-skola

För SOCIALTJÄNST

Använd oss som ett komplement till er öppenvård. Vi har inga långa väntetider och tar emot alla typer av familjer. Omfattning och utformning av insats varierar beroende på familjens behov.

/for-socialtjanst

Familjefokus

Lyckan kommer lyckan går…

by

Efter juni månads text där jag skrev om mina funderingar över meningen med livet, fick jag en del mail skickade till mig. Det var uppskattande mail med egna reflektioner över relationer, livet och om lycka.  En läsare delade med sig av sina reflektioner av lycka som hen så fint skickat med sin dotter med partner på deras bröllop. Hen skrev 

Lycka är; 

– att ha någon eller något att älska

– att ha något meningsfullt att göra

– att ha något att se fram emot.

Jag hade precis kommit hem från en resa med min familj. Jag stod i köket och plockade med disk, återvinningsmög och smulor, ni vet sådant som alltid finns och aldrig tar slut. Jag funderade på vad lycka är för mig. Är jag lycklig just nu, här mitt i semestervardagen bland smulor och kaffesump? Är lycka ett statiskt tillstånd?

Jag funderade på om det finns någon som går omkring med lycka som grundkänsla men som ibland skuggas av orosmoln eller är alla som jag, ett enda  orosmoln som skiner upp i lyckorus lite fläckvis?

Mitt i dessa tankar blev jag avbruten av Döden som kom in och ställde sig mitt i köket. Han meddelade att han tagit hand om en bekant. Döden har varken skam eller ånger i sig, bara fakta. Döden hade tagit en av oss som enligt statistiken borde ha fått leva minst 37 år till. Det är inte rättvist.

Ibland gör Döden så här, tränger sig på helt utan förvarning. Utan att be om ursäkt så roffar han åt sig, på måfå verkar det som. Och efter sig lämnar han tomma rum, tomrum, sorg och smärta. Det Döden inte kan ta ifrån oss är de minnen vi har. I minnet finns dem han roffat åt sig, fortfarande levande. I minnet finns alla de stunder vi haft tillsammans. 

Jag tänker på hur lyckligt lottad jag är som har familj och vänner som jag tycker om och som tycker om mig. Är det kanske så att lycka är att kunna leva ett liv nu som leder till roliga minnen sen? För mig handlar det om att leva och hantera mitt liv här och nu, tillsammans med familj och vänner. Ibland är det väldigt enkelt, ibland otroligt svårt. Livet tar liksom sina egna svängar som vi är mer eller mindre förberedda på.

Det leder mig in på ett annat tema som jag fick skickat till mig. Hur livet blir när vi blir äldre, hur funkar relationerna då? Det är ett stort och för mig lite nytt tema.

Vilka är dina erfarenheter av att bli äldre tillsammans i en parrelation eller i vänskapsrelationer? Har du stött på utmaningar eller fördomar? Vad skulle du säga är det mest intressanta, förvånande eller skrämmande med att åldras tillsammans? Eller med att bli äldre för sig själv? Eller att bli äldre tillsammans med vänner? 

//Sara W

Vi är mer lika än olika

by

När jag slog på radion en morgon under semestern fick jag veta att USA hade attackerat atomenergianläggningar i Iran. Trump verkade nöjd i sina uttalanden och pratade om att nu när detta är gjort måste det bli fred. Irans ledare sökte stöd i Ryssland. Samma dag läste jag nyhetsrubriker om en självmordsattack mot en kyrka i Damaskus, en explosion vid ett hus i Malmö. Jag läste om en 15-årig pojke i Göteborg som blivit knivhuggen och om ett misstänkt mord på Gotland.

Det är i många hänseenden en mörk tid att finnas i just nu. När inget är som det ska och världen är skrämmande är det lätt att vi börjar dela upp oss, leta efter olikheter och vilja stänga ute. Om inte den eller den hade varit här, om alla bara gjorde som jag eller om vi bestämmer oss för att ta i lite mer, straffa, och peka finger.

Jag blir också rädd, vill hitta snabba lösningar och ser skillnaderna mellan mig och andra. Men när jag tänker ett varv till, tror jag att det är i likheterna mellan oss som vi kan hitta lösningarna. För oavsett om vi är födda i Iran, USA eller Sverige så är vi människor med samma mänskliga behov. För mig blir det lättare att hantera olikheterna när jag tänker på likheterna. Förutom mat, motion och sömn behöver vi andra människor för att överleva. I mitt arbete träffar jag människor från världens alla hörn och människor från alla samhällsklasser. Det är ingen skillnad på oss mer än våra adresser och annat ytligt. I grunden är vi vansinnigt lika. Vi vill samma sak och behöver samma sak. 


  • Vi behöver veta att någon tycker om oss.
  • Vi behöver någon som tröstar oss när vi är ledsna och rädda.
  • Vi behöver känna samhörighet.
  • Vi behöver bli sedda och omtyckta utan att prestera. 

Visst är det märkligt att tänka att även våra makthavare ute i världen har samma behov som du och jag.

Så nu när världen håller andan och väntar på vad som ska hända härnäst backar jag hem till min lilla vrå av världen och tänker att om jag ska göra skillnad så är det här. Här kan jag och du mötas. Vi kan småprata med varandra, vi kan hänga en stund på bryggan tillsammans med alla andra. Och vi kan roa oss med att leta efter likheter i varandra. Kanske kan vi enas i att den där skräniga, lite jobbiga och något skrämmande gruppen tonåringar där borta, de behöver antagligen tröst och närhet av någon ibland. Precis som du och jag. 
//Sara W

Meningen med livet

by

Häromdagen när jag startade bilen och radion slog på kom jag rakt in i en diskussion om meningen med livet. Det var psykologen Siri Helle som var morgonens gäst och hon pratade om att många idag saknar mening i livet. Många av oss svenskar är oroliga över hur framtiden kommer att bli, vi drabbas av ångest och sömnproblem och saknar mening med tillvaron. Så otroligt deppigt tänkte jag och bytte kanal.


Men jag kunde ändå inte låta bli att tänka på det, att det är så många som saknar mening med sitt liv och jag började fundera på vad som är meningen med livet egentligen.

Sociala relationer

Det som skänker människor mening kan delas upp i sex kategorier

–Materialism, att värdera framgång och hög levnadsstandard.
–Hedonism, att må bra och njuta av livet.
–Jaget, att sätta värde på och utveckla sig själv.
– Sociala relationer
–Högre syfte , att kämpa för något man tror på.
–Existentiell mening, att betrakta livet som en gåva.

I vårt samhälle är det vanligast att söka mening i de tre översta kategorierna, något som forskare menar riskerar att göra oss självupptagna och ensamma. När livet bjuder på motstånd så spelar prylar mindre roll och det är svårt att “välja glädjen” och njuta sig ur en kris. När det krisar och känns hopplöst behöver vi andra människor. Vi behöver vår familj och våra vänner att dela det svåra med, de kan hjälpa oss att stå ut med det som känns tungt och att ta oss igenom och förbi. 

Det här med relationer kan vara svårt och komplicerat och de kräver lite tid. Kanske är det därför som många väljer att fokusera på sin egen person och njutning. När jag flyttade tillbaka till mina gamla hemtrakter för några år sedan, oroade jag mig lite över hur det skulle bli, skulle jag och min familj ha något sammanhang här? Är det möjligt att få nya vänner när man är i min ålder? Tack och lov har jag kvar en liten klick vänner som jag tycker om och delar mitt liv med.

Tyvärr har jag dragits med av vardagens tidssvinn.  Annat har prioriterat sig själv och tagit plats på bekostnad av tiden tillsammans med mina vänner. Nu i sommar ska jag hitta min mening med livet genom att vårda mina relationer. Jag hoppas att de finns kvar och vill ha min omsorg. Jag tänker också bekanta mig med begreppet existentiell mening, det låter spännande tycker jag.

Vad ska du hitta på i sommar och med vem? //Sara Winter

Tiden då och nu

by

Jag och min kollega får ibland frågan om vi kan komma ut till olika verksamheter för att berätta om vårt arbete som familjeterapeuter och socialarbetare, eller för att prata om något specifikt tema som t.ex. föräldraskap och relationer. I början av maj var vi inbjudna till en församling för att berätta om vår verksamhet och även prata om livet. Ja, att prata om hela livet på trettio minuter kräver sin kvinna men varken jag eller min kollega räds en utmaning så vi antog denna.

Församlingen vi kom till ligger i en skånsk liten by och de församlade var en liten skara äldre kvinnor och män och en präst. Vi är vana vid att prata inför både större och mindre grupper så antalet var inget som vi tänkte på. Däremot slog det mig att de som var där var långt över pensionsåldern och jag undrade vad vi kunde prata om som över huvud taget kunde vara intressant för dem. Var de ens intresserade eller ville de bara att vi skulle få det överstökat, så att de skulle få prata med varandra över en kopp kaffe med hembakt tigerkaka? 

https://fredriksfika.allas.se/fredriks-fika/tigerkaka-recept-pa-saftig-tigerkaka/

Ganska snart stod det klart att oavsett vem jag möter och i vilket sammanhang så är relationer och samtal om livet intressant. Jag och min kollega pratade om den livscykel många av oss går igenom från att vara ensam, till att bli två, till att två blir tre, fyra fem och ett pälsdjur. Tiden är konstant men behöver delas med fler.

Tillsammans med den skånska lilla församlingen togs vi tillbaka till tiden strax efter andra världskriget, då en familj förlorat ett litet barn och hur de i sorgearbetet tagit sig an ett annat barn från det krigsdrabbade Tyskland. En annan berättade med värme och stolthet i rösten om sin vuxna dotter som kommer hem varje vecka med fyllda matkassar och som hjälper till med lite av varje. “Men framför allt hinner vi prata med varandra”. Jag tänkte att kanske var hon en sådan förälder som vårdade relationen med sin dotter, lade ner tid och möda då, som får tillbaka omsorgen nu på äldre dar? 

Några i församlingen frågade oss om och hur vi arbetar med par där en i paret blivit svårt sjuk och vårdas av sin maka eller make? Vi fick berättat för oss hur tiden går åt för att vårda den andra. Tiden för att vårda sig själv är knapp eller obefintlig. Kärleken till partnern får sig en törn, vem kan orka älska och vara ömsint när det inte finns någon påfyllning?
Tiden är konstant, men hur tiden användes och delades på då och används och delas på nu varierar. När de möttes första gången var kärleken ny och nyfikenheten stor. Nu finns kärleken måhända kvar, men livet och tiden används till att vårda en åldrande partner. Vad händer med parrealtionen då? Är det en parrelation kvar eller har det övergått till en vårdare-brukarerelation? Och hur blir det för dem och deras eventuella barn? 

Jag åkte ifrån församlingshemmet med en känsla av tacksamhet inför mitt arbete som låter mig träffa människor som jag annars kanske inte skulle träffat. Jag tar med mig deras berättelser och låter dem bli en del av min erfarenhet. Deras berättelser gör mig lite mer ödmjuk inför livet och dess skiftningar och jag inser att människan är en fantastisk varelse. //Sara Winter

Livet med tonåring i familjen

by

Är du tonårsförälder? Det är jag också. Jag säger inte att alla upplever samma sak men jag vågar åtminstone påstå att tonårstiden sällan bara passerar, den brukar märkas. En vanlig upplevelse som tonårsföräldrar berättar om och som även drabbar mig och min partner, är upplevelsen av att bli betraktad som något som katten nyss haft i magen. Tonårsblicken som äcklad landar på oss om vi råkar andas, nysa, eller Gud förbjude, om kroppen råkar släppa ifrån sig något annat ljud. Inte sällan ackompanjeras blicken av diverse ljud som “mäh!”, “bruh” men även fullt utvecklade meningar som “Men vaffan!?”, “Va äckligt” eller “Du ska alltid förstöra!” 

En vanlig missuppfattning är att livet med tonåringar är jobbigt och endast ska överlevas. En annan missuppfattning är att våra barn förvandlas till något helt annat, något obegripligt, när de blir tonåringar. Jag menar att det är helt fel. Livet tillsammans med tonåringar är både jobbigt och härligt. Livet ska levas och vi ska ha det bra under tiden. Hur gör man det?

Håll i hatten för här kommer en ultimat guide till ett skönare liv tillsammans med tonåringar!

Passa på!
Många tror att tonåringar inte vill prata och vara tillsammans med sina föräldrar. Det är fel. De vill, men inte i samma utsträckning som när de var yngre. Därför måste vi passa på när de bjuder in oss! Visar din tonåring dig något klipp på telefonen? Berättar hen om något som hänt mellan kompisarna? Ber hen dig om hjälp att fixa något? Nappa på inviten!  Titta på klippet, var nyfiken, ställ frågor, hjälp till om du kan. Det kan handla om några futtiga minuter men det är några värdefulla minuter med positiv kontakt. 

Plocka russin!
Rikta din uppmärksamhet till det som är bra.

Det är lätt att hamna i att se det som inte fungerar. Men vad funkar? Finns det små stunder då ni har det roligt? Finns det tillfällen då ni har det bra?

Uppmärksamma dessa stunder! Njut! Tala om för din tonåring att du gillar det ni gör när det funkar. 

Känslor och behov!
Tonåringen (och föräldern) behöver utrymme att få känna det som känns. Alltså, känslor finns och är inte farliga. Vi som är vuxna kan hjälpa tonåringen genom att bekräfta känslan “Jag fattar att du är arg nu. Det är okej att du blir ledsen och besviken.“ Känslan är inte fel, det som kommer ut kan däremot vara tokigt. Då måste vi säga stopp och sätta gränser om ord handling blir hårt och respektlöst. 

Du är viktig
Det känns inte alltid så men det är faktiskt så att du som förälder fortfarande är viktig. Du behöver stå ut med att inte få din tonårings bekräftelse, uppmärksamhet och tacksamhet samtidigt som du behöver fortsätta ge din tonåring bekräftelse, uppmärksamhet och kärlek. Det är svårt, jag vet, men det är vår vuxna uppgift att finnas kvar och fortsätta vara deras trygga bas.

Ventil!

Hitta ett sätt som fungerar för dig att återhämta dig, återfå energi. När tålamodet tagit slut och innan ilskan tar över så behöver du använda dig av en ventil: Det kan vara en promenad, en stunds trädgårdsarbete eller egentid i tvättstugan. När jag inte hinner promenera men behöver ventilera skriver jag sms med stora bokstäver till en väninna eller fyller hennes Instagram med  “föräldrareels”. Vi skrattar och återgår så småningom till respektive vardag.

Jag säger bara grattis till alla tonårsfamiljer. Tillsammans lever vi i ett relationellt och hormonellt träningsläger där varje dag är en övning i konflikthantering och omhändertagande av känslor som flödar fritt! Det är inte enkelt men det är livet. //Sara W

Den ultimata guiden till en skön parrelation?

by

I höstas blev jag och min kollega upphandlade och driver nu Familjerådgivningen i Skurups kommun. En dag i veckan är vi i Skurup, platsen för det goda livet. Övrig tid träffar jag par och familjer här i ”Lilla Paris”, Kristianstad.  Jag träffar par som hamnat i vad jag skulle kalla relationella vägskäl. Ibland har något hänt som gör att de ställer sig frågan om de ska fortsätta tillsammans eller var för sig. I andra fall finns ingen speciell händelse utan snarare har tystnaden och avståndet tagit plats i relationen. Oavsett anledning till att de söker hjälp, så imponeras jag av deras mod att möta mig, en för dem främmande människa. Jag imponeras av deras mod att öppna upp och börja prata med varandra om det som skaver och gör ont. I vårt lilla rum sker inga mirakel, inget sker av sig självt eller av någon övernaturlig kraft. I vårt lilla rum arbetar paren tillsammans med mig för att förstå sig själva och varandra, hitta mönster som upprepar sig i relation till varandra och andra. Tillsammans letar vi efter nya eller nygamla sätt att möta varandras behov på ett respektfullt sätt. Det är ett hårt och jobbigt arbete. Och det är vackert! Det är så vackert att få vara med dem när de stöter och blöter och pratar sig igenom det som är svårt och jag blir inte sällan berörd av parens gemensamma engagemang.

Ibland önskar jag att det skulle finnas ett enkelt recept att följa för att hålla en relation levande och skön att vara i. Det finns ju life-hacks för så mycket och kvällstidningar och poddar flödar över av ultimata guider och recept för diverse bekymmer. Gör det ena så händer det andra. Glöm inte ditten eller datten.

Tänk om det vore så enkelt? 

Relationer är inte enkla men det finns några saker som kan hjälpa till att göra det lite enklare att vara tillsammans. Så om jag skulle våga mig på att göra ett recept för en god parrelation så skulle det se ut såhär.

Den ultimata guiden till en skön relation

Prata med varandra. I början av er relation var ni antagligen nyfikna på varandra, ställde kanske frågor om hur dagen varit? Vad han tycker om att göra? Vad hon blir glad av? Hur hon vill ha sitt frukostägg? Fortsätt fråga och var nyfikna på varandra. Om något inte känns bra, säg det. När tystnaden tar plats i relationen hamnar den mellan er och riskerar att hålla er isär.

Acceptera att ni inte tycker, tänker eller känner lika om allt. Det är inte farligt att inte vara överens.


Roligt! Vad gör ni när ni har roligt tillsammans? Livet är för kort för att inte ha kul tillsammans med sin partner. Vad gjorde ni förut? Vad vill ni göra nu? Se till att skapa utrymme för kravlösa stunder tillsammans i er vardag. 

Intimitet är närhet och beröring och kan vara både emotionell, kognitiv och intellektuell. När ni möts och delar en intim stund känner ni tillit och närhet, ni delar tankar och idéer och har ett speciellt “vi” som ingen annan delar med er. 

Sex och kärlek kan hänga ihop men behöver inte göra det. Prata om hur ni vill ha det. Att ha sex är viktigt för någon men mindre viktigt för någon annan. Vad innebär att ha sex och hur vill ni göra? Lusten till sex varierar i olika perioder i livet, det behöver inte vara förknippat med djupare orsaker än stress eller att vardagen och annat tar över tiden. Ibland finns olika behov hos paret. Att prata om sex och lust kan vara svårt, det kan kantas av skamkänslor både för att vara den som vill mer och den som vill mindre. Men även om det känns svårt så kan det behöva pratas om vilka förväntningar ni har på varandra och på ert sexliv. Hur? Hur ofta? Var och när? 

I verkligheten finns ingen quick-fix för relationer, inget som alla andra gör och så vips fungerar livet smärtfritt. Nej relationer behöver arbetas med, de behöver tid, engagemang och tålamod.

Vad skulle du lägga till i ett recept för en skön parrelation?

//Sara Winter