Familjefokus

Våra tjänster

För företag

Familjefokus arbetar med relationer på arbetsplatsen och i privatlivet för att förebygga negativ stress och dåligt mående.

/for-foretag

För PRIVATPERSONER

Att det uppstår bekymmer och svårigheter i en familj är normalt, men ibland är svårigheterna så stora att man kan behöva ta hjälp utifrån

/for-privatpersoner

För skola

Till dig som arbetar på förskola eller skola erbjuder vi föräldramöten, föreläsningar och handledning till personal samt stödsamtal till föräldrar.

/for-skola

För SOCIALTJÄNST

Använd oss som ett komplement till er öppenvård. Vi har inga långa väntetider och tar emot alla typer av familjer. Omfattning och utformning av insats varierar beroende på familjens behov.

/for-socialtjanst

Familjefokus

Livet med tonåring i familjen

by

Är du tonårsförälder? Det är jag också. Jag säger inte att alla upplever samma sak men jag vågar åtminstone påstå att tonårstiden sällan bara passerar, den brukar märkas. En vanlig upplevelse som tonårsföräldrar berättar om och som även drabbar mig och min partner, är upplevelsen av att bli betraktad som något som katten nyss haft i magen. Tonårsblicken som äcklad landar på oss om vi råkar andas, nysa, eller Gud förbjude, om kroppen råkar släppa ifrån sig något annat ljud. Inte sällan ackompanjeras blicken av diverse ljud som “mäh!”, “bruh” men även fullt utvecklade meningar som “Men vaffan!?”, “Va äckligt” eller “Du ska alltid förstöra!” 

En vanlig missuppfattning är att livet med tonåringar är jobbigt och endast ska överlevas. En annan missuppfattning är att våra barn förvandlas till något helt annat, något obegripligt, när de blir tonåringar. Jag menar att det är helt fel. Livet tillsammans med tonåringar är både jobbigt och härligt. Livet ska levas och vi ska ha det bra under tiden. Hur gör man det?

Håll i hatten för här kommer en ultimat guide till ett skönare liv tillsammans med tonåringar!

Passa på!
Många tror att tonåringar inte vill prata och vara tillsammans med sina föräldrar. Det är fel. De vill, men inte i samma utsträckning som när de var yngre. Därför måste vi passa på när de bjuder in oss! Visar din tonåring dig något klipp på telefonen? Berättar hen om något som hänt mellan kompisarna? Ber hen dig om hjälp att fixa något? Nappa på inviten!  Titta på klippet, var nyfiken, ställ frågor, hjälp till om du kan. Det kan handla om några futtiga minuter men det är några värdefulla minuter med positiv kontakt. 

Plocka russin!
Rikta din uppmärksamhet till det som är bra.

Det är lätt att hamna i att se det som inte fungerar. Men vad funkar? Finns det små stunder då ni har det roligt? Finns det tillfällen då ni har det bra?

Uppmärksamma dessa stunder! Njut! Tala om för din tonåring att du gillar det ni gör när det funkar. 

Känslor och behov!
Tonåringen (och föräldern) behöver utrymme att få känna det som känns. Alltså, känslor finns och är inte farliga. Vi som är vuxna kan hjälpa tonåringen genom att bekräfta känslan “Jag fattar att du är arg nu. Det är okej att du blir ledsen och besviken.“ Känslan är inte fel, det som kommer ut kan däremot vara tokigt. Då måste vi säga stopp och sätta gränser om ord handling blir hårt och respektlöst. 

Du är viktig
Det känns inte alltid så men det är faktiskt så att du som förälder fortfarande är viktig. Du behöver stå ut med att inte få din tonårings bekräftelse, uppmärksamhet och tacksamhet samtidigt som du behöver fortsätta ge din tonåring bekräftelse, uppmärksamhet och kärlek. Det är svårt, jag vet, men det är vår vuxna uppgift att finnas kvar och fortsätta vara deras trygga bas.

Ventil!

Hitta ett sätt som fungerar för dig att återhämta dig, återfå energi. När tålamodet tagit slut och innan ilskan tar över så behöver du använda dig av en ventil: Det kan vara en promenad, en stunds trädgårdsarbete eller egentid i tvättstugan. När jag inte hinner promenera men behöver ventilera skriver jag sms med stora bokstäver till en väninna eller fyller hennes Instagram med  “föräldrareels”. Vi skrattar och återgår så småningom till respektive vardag.

Jag säger bara grattis till alla tonårsfamiljer. Tillsammans lever vi i ett relationellt och hormonellt träningsläger där varje dag är en övning i konflikthantering och omhändertagande av känslor som flödar fritt! Det är inte enkelt men det är livet. //Sara W

Den ultimata guiden till en skön parrelation?

by

I höstas blev jag och min kollega upphandlade och driver nu Familjerådgivningen i Skurups kommun. En dag i veckan är vi i Skurup, platsen för det goda livet. Övrig tid träffar jag par och familjer här i ”Lilla Paris”, Kristianstad.  Jag träffar par som hamnat i vad jag skulle kalla relationella vägskäl. Ibland har något hänt som gör att de ställer sig frågan om de ska fortsätta tillsammans eller var för sig. I andra fall finns ingen speciell händelse utan snarare har tystnaden och avståndet tagit plats i relationen. Oavsett anledning till att de söker hjälp, så imponeras jag av deras mod att möta mig, en för dem främmande människa. Jag imponeras av deras mod att öppna upp och börja prata med varandra om det som skaver och gör ont. I vårt lilla rum sker inga mirakel, inget sker av sig självt eller av någon övernaturlig kraft. I vårt lilla rum arbetar paren tillsammans med mig för att förstå sig själva och varandra, hitta mönster som upprepar sig i relation till varandra och andra. Tillsammans letar vi efter nya eller nygamla sätt att möta varandras behov på ett respektfullt sätt. Det är ett hårt och jobbigt arbete. Och det är vackert! Det är så vackert att få vara med dem när de stöter och blöter och pratar sig igenom det som är svårt och jag blir inte sällan berörd av parens gemensamma engagemang.

Ibland önskar jag att det skulle finnas ett enkelt recept att följa för att hålla en relation levande och skön att vara i. Det finns ju life-hacks för så mycket och kvällstidningar och poddar flödar över av ultimata guider och recept för diverse bekymmer. Gör det ena så händer det andra. Glöm inte ditten eller datten.

Tänk om det vore så enkelt? 

Relationer är inte enkla men det finns några saker som kan hjälpa till att göra det lite enklare att vara tillsammans. Så om jag skulle våga mig på att göra ett recept för en god parrelation så skulle det se ut såhär.

Den ultimata guiden till en skön relation

Prata med varandra. I början av er relation var ni antagligen nyfikna på varandra, ställde kanske frågor om hur dagen varit? Vad han tycker om att göra? Vad hon blir glad av? Hur hon vill ha sitt frukostägg? Fortsätt fråga och var nyfikna på varandra. Om något inte känns bra, säg det. När tystnaden tar plats i relationen hamnar den mellan er och riskerar att hålla er isär.

Acceptera att ni inte tycker, tänker eller känner lika om allt. Det är inte farligt att inte vara överens.


Roligt! Vad gör ni när ni har roligt tillsammans? Livet är för kort för att inte ha kul tillsammans med sin partner. Vad gjorde ni förut? Vad vill ni göra nu? Se till att skapa utrymme för kravlösa stunder tillsammans i er vardag. 

Intimitet är närhet och beröring och kan vara både emotionell, kognitiv och intellektuell. När ni möts och delar en intim stund känner ni tillit och närhet, ni delar tankar och idéer och har ett speciellt “vi” som ingen annan delar med er. 

Sex och kärlek kan hänga ihop men behöver inte göra det. Prata om hur ni vill ha det. Att ha sex är viktigt för någon men mindre viktigt för någon annan. Vad innebär att ha sex och hur vill ni göra? Lusten till sex varierar i olika perioder i livet, det behöver inte vara förknippat med djupare orsaker än stress eller att vardagen och annat tar över tiden. Ibland finns olika behov hos paret. Att prata om sex och lust kan vara svårt, det kan kantas av skamkänslor både för att vara den som vill mer och den som vill mindre. Men även om det känns svårt så kan det behöva pratas om vilka förväntningar ni har på varandra och på ert sexliv. Hur? Hur ofta? Var och när? 

I verkligheten finns ingen quick-fix för relationer, inget som alla andra gör och så vips fungerar livet smärtfritt. Nej relationer behöver arbetas med, de behöver tid, engagemang och tålamod.

Vad skulle du lägga till i ett recept för en skön parrelation?

//Sara Winter


 

Gammal ost och vinäger

by

Jag fyller femtio år i vår. Det är ingen bedrift att fylla år, det händer liksom av sig själv varje år utan att jag behöver anstränga mig för mycket. I år tänker jag lite mer på min födelsedag och ålder än vad jag brukar göra. Jag har ingen rädsla för ålder eller att siffran stiger, tvärtom är jag glad att jag fortsätter att leva. Jag tycker om att jag blir allt mer van vid livet, erfaren, kanske någon skulle säga. Precis som en god ost eller ett gott vin blir livet bara bättre och bättre med åren. Men det finns gränser för hur länge en ost eller ett vin kan lagras innan osten blir för möglig och vinet oxiderar till sur vinäger. Och så är det med livet också, det varar inte för evigt. Jag antar att om jag lever för länge kommer min kropp att, om inte mögla, så i varje fall tackla av bit för bit. Och det som är min person, mitt jag, kanske blir till en vinägersur gammal tant som har mer att titta på i backspegeln än i horisonten. Det jag märker att jag börjat fundera på är att jag redan nu har större delen av mitt liv bakom mig och jag sätter allt större värde i de stunder jag har tillsammans med min familj och andra som betyder mycket för mig. Det känns liksom viktigare nu än tidigare att vara tillsammans, innan vi möglar och blir till vinäger. 

Familj

Jag har flera olika familjer faktiskt. Jag har en biologisk familj som jag föddes in i för ett halvt sekel sedan, en familj som jag och min man började skapa för snart tjugo år sedan och som vi håller på att fixa med varje dag. Och så har jag en familj som jag växte in i när vi bodde i Malmö. Andra kanske inte skulle kalla annat än blodsband för familj men jag gör det. De människorna i min extra familj kom att betyda väldigt mycket för mig under de år som vi lärde känna varandra. En del av oss har inte mer gemensamt än att vi gillar att bada, dricka kaffe och stundom ta en whiskey. För värmens skull. 

Sammanhang och mening

Vi sågs på ungefär samma tid varje dag, och alltid på samma plats. Under pandemin var vi de enda som kunde ses, eftersom vi alltid träffades ute. Vi drack kaffe, småpratade om vädret, livet, döden, saknad och längtan. Vi pratade om föräldraskap och partnerskap, om virus, maneter och hajar. Och vi köpte kikare för att spana in fåglar och fartyg. Vi hjälpte varandra att stå ut under de där konstiga pandemi-åren när inget var som vanligt. Vi skapade en messenger-tråd eftersom vi började bry oss om varandra. Ingen kunde vara frånvarande utan att vara saknad. Hade det hänt något? Var det covid? 

Vi brydde oss om och hjälpte varandra att stå ut med isolering och hålla-avstånd-tiden. Vi behövde ett socialt sammanhang, någonstans att ta vägen som inte var hemma. Att ha någon eller några som väntar på mig och som saknar mig om jag inte kommer. Vi skapade oss en familj utan blodsband eller gener. Om jag inte tillhör något sammanhang, om jag inte saknas av någon, vem är jag då?  Utan sammanhang och mening ökar risken för att vi faktiskt dör i förtid. Människan är ett flockdjur som behöver känna att någon bryr sig om oss, att någon annan tycker att just jag är viktig. Det är inte egoistiskt, det är mänskligt. Det är mänskligt att vilja vara tillsammans och att vilja vara viktig och speciell för någon. Det spelar liksom ingen roll hur gamla och skruttiga vi blir, även gamla ostar och vinäger fyller en funktion.

//Sara W

Både och

by

Ibland blir det bara för mycket. Under december brukar det ösa på med träffar, kalas och trevligheter tillsammans med familj, vänner, vänners vänner, kusiner och halvkusiner, tremänningar och deras mostrar. Oftast är det ju kul men jag brukar bli ganska trött av alla relationer. Så när december lämnar med en smäll och januari gör entré i all sin vardagliga enkelhet tycker jag att det är väldigt skönt.

Jag är en sån där person som antagligen skulle beskrivas som introvert. Ni vet en sån som inte tycker om att ta plats, inte gillar att stå i centrum och som hämtar energi i sällskap av sig själv och tystnaden. Trots att jag inte trivs i centrum har jag valt ett jobb där jag emellanåt behöver samla mod och kraft för att hålla föredrag, jag står i centrum och pratar inför en grupp människor. Jag tänker att det egentligen inte är jag som person som är central utan det är det ämne jag brinner för och som jag vill förmedla till andra, som är huvudpersonen. Det jag vill förmedla kan tyckas lite motsägelsefullt utifrån det jag nyss beskrivit om mig själv, nämligen betydelsen av relationer. Jag arbetar med relationer och brinner för att uppmärksamma alla som vill lyssna på hur mycket vi behöver varandra även om vi är olika, och hur stor betydelse vi har för varandra du och jag, även om vi kanske aldrig kommer att träffas. 

Du är kanske förälder till en tonåring, det är jag också. Jag har två stycken till och med. Och när jag läser och hör talas om hur ungdomar härjar omkring i vår by blir jag orolig. Det kanske du också blir. Jag blir orolig för att släppa iväg mina barn. Jag känner inte deras nya kompisar. Jag vet inte vad deras föräldrar heter eller var de bor. Jag blir orolig när jag inte får svar från mina tonåringar och när jag kan se på Snapkartan att de är på en annan plats än de sa att de skulle vara på. Det kanske du också blir?

Jag vill inte att du ska vara rädd för att släppa ut dina barn på grund av mina tonåringar. Jag vill inte att du ska vara orolig för att ta en promenad på grund av att mina tonåringar hänger med sina vänner i byn.

Vad kan vi göra för att minska oron för dig, mig och våra grannar där vi bor? Hur kan vi hjälpa våra tonåringar att ha roligt tillsammans utan att det blir otryggt för dem och för dig och mig? Och hur kan vi hjälpa varandra att helt enkelt hantera livet som tonårsförälder när hela känsloregistret spelas upp i ett rasande tempo?

Det är här jag menar att vi har betydelse för varandra. Jag tror inte att vi kan skapa ett tryggt samhälle genom att låta var och en förälder sköta sitt. Jag menar att vi behöver hjälpa varandra. Jag tror inte heller att skola, socialtjänst eller polis ensamma kan eller ska ordna upp och skapa trygghet. Vi behöver vara delaktiga var och en i våra olika uppgifter och roller. Jag som förälder behöver handskas med x antal fubbik-emojis på morgonkvisten. Pedagogerna pysslar med sitt under sin arbetsdag och när det behövs samarbetar vi.


Att söka ensamhet och stillhet emellanåt är inte samma sak som att inte vilja ha eller inte behöva andra människor. Jag försöker tänka att när det kommer till relationer så finns det sällan antingen eller. Jag försöker tänka att det är både och. Jag behöver ensamtid och jag behöver tid tillsammans med min familj, mina vänner, kollegor mfl. Jag och min man behöver vara en enhet som föräldrar, vara överens om vad som är okej och inte här hemma. Vi behöver samtidigt vara föräldrar tillsammans med dig som också har barn här i vårt område. Inte antingen eller. Både och. Vad säger du om det? Ska vi tillsammans se till att år 2025 blir året då vi gör både och? Året då vi hjälps åt att göra vårt närområde till en trygg plats för dig och mig och våra tonåringar?

//Sara Winter

God jul och ett gott tryggt år!

by

2024 går mot sitt slut, äntligen är det säkert någon som tänker. Det har varit ett tufft år för många, ett katastrof-år till och med. Vi lever i en tid där krig och naturkatastrofer är en del av vardagen. Nyhetsrapporteringen i alla kanaler vittnar om människans oerhörda grymhet och det är omöjligt att inte påverkas. Jag försöker att förstå och ta del av så mycket jag orkar men jag orkar inte, det blir för mycket av det onda. Jag blir ledsen, arg och rädd och jag känner mig maktlös, när ska det ta slut? Varför är människan så grym och finns det inget jag kan göra för att förändra?

Filosofer har genom århundraden funderat över om människan i grunden är god eller ond och ännu har ingen kommit fram till någon absolut sanning. Jag tror att det finns gott och ont i alla människor och att dessa krafter får olika stort utrymme beroende på hur vår omgivning och våra relationer ser ut. Jag kan naturligtvis ha fel, men jag tänker som så att människor som är trygga, mår bra psykiskt och fysiskt, har tak över huvudet och mat på bordet, är benägna att göra mer gott än ont. Därför tror jag att vi i vår lilla vrå av världen har goda förutsättningar för att göra gott och skapa trygghet just här.

Jag kan naturligtvis ha fel, men jag tänker som så att människor som är trygga, mår bra psykiskt och fysiskt, har tak över huvudet och mat på bordet, är benägna att göra mer gott än ont.

Denna tanken ger mig lite hopp om att vi kan förebygga och påverka hur vi har det tillsammans. Vi behöver vara rädda om oss själva och varandra för att inte bara klara av kriser, jag tror att vi genom att skapa trygghet även i viss mån skulle kunna förebygga kriser.

För mig hjälper det att tänka att vi hör ihop, du och jag, och jag tror att vi tillsammans kan göra skillnad för varandra. Ta en så till synes trivial sak som att säga hej eller stanna och småprata med någon. Det kan verka futtigt för dig men betyda allt för någon annan. Jag tror att ett samhälle där vi ser varandra och känner oss trygga, är ett samhälle som vågar bjuda in och ta omhand, snarare än att vara likgiltig och stänga ute.

För snart tre år sedan flyttade jag och min familj från Malmö till en mindre ort på andra sidan Skåne. Vi kände en handfull personer när vi kom hit men kände oss ändå välkomna och som en del av byn. Det är småprat i affären, småprat med andra hussar och mattar i området och småprat vid badbryggan. Allt sånt smått tillsammans gör att vi känner oss sedda och välkomna. Det lilla blev stort för oss.

Med det önskar jag oss alla en riktigt fin jul och nyårshelg och ett gott, tryggt år!

//Sara W

Relationer som medicin

by

Från det ena till det andra

Nu i november är det tio år sedan jag blev sjuk. Jag var småbarnsförälder, jobbade heltid och hade fram tills dess aldrig varit sjukare än en mild influensa. Men så plötsligt blev jag liggandes, bokstavligen. Jag drabbades av en autoimmun sjukdom som gjorde halva min kropp förlamad. Det är inget jag vanligtvis går omkring och tänker på, men just i november och december brukar tankarna dyka upp. Jag funderar på hur det var då och hur fort saker och ting förändras från det ena till det andra. Ena dagen var jag en otroligt trött, men frisk småbarnsförälder, för att nästa dag vara riktigt sjuk. Så här i efterhand kan jag se att det fanns tecken som antydde att något inte stod rätt till, men där och då upplevde jag det som att det kom plötsligt, från frisk till sjuk helt utan förvarning.

Viktiga relationer

Jag minns inte särskilt mycket av den akuta sjukdomstiden men lyckades skriva dagbok och när jag läser den slås jag av hur viktiga goda relationer är när en blir sjuk och skör. Jag som arbetar med relationer vet att det finns många fördelar med att reparera skadade och ansträngda relationer. Att ha goda nära relationer kan vara som en air-bag när livet bjuder på motstånd, som det ofta gör. Relationer skyddar inte oss mot sjukdomar och svårigheter men de hjälper oss att klara av den stressen det innebär att vara sjuk eller att gå igenom något annat tungt. Tillsammans med andra orkar vi ofta ta oss igenom och komma ut ur sorg och stress utan att gå under.
När jag nu tio år senare tittar tillbaka på min egen sjukdomstid och läser min dagbok inser jag att det var relationer som verkligen hjälpte mig att klara av den tiden.

I mina anteckningar kan jag läsa att jag blev väl omhändertagen, både av personalen på sjukhuset och av min familj och nära vänner. Jag läser hur mina vänner åkte tio mil enkel väg, bara för att fluffa min kudde och sedan satt i en stol bredvid sängen medan jag sov. Jag läser om hur änglarna, som arbetade nattskift, hjälpte mig när jag hade ont. De pratade med mig och masserade mina händer. I min dagbok står vårdpersonalen verkligen omnämnda som just ”änglarna”, jag vet inte varför men antagligen för att de kom till mig när jag behövde dem. Jag minns inte deras namn, bara att de var vitklädda, snälla, lugna och omhändertagande. Vad mer kan man önska sig när man är sjuk och känner sig liten?

Medicin

När jag blev frisk nog för att komma hem tog min familj hand om mig. Jag minns att det var ett glapp då jag var ensam hemma en liten stund mellan det att min man lämnade lägenheten för att lämna barnen på förskolan och åka till jobbet, till att mamma kom hem till mig. Den stunden var jag rädd, jag vet inte för vad, men det var en obehaglig känsla att vara ensam och svag. När jag hörde nyckeln vridas om i låset kunde jag slappna av och jag slumrade ofta till när mammas trygga, bekanta ljud tog över tystnaden i lägenheten. I halvsömnen hörde jag henne finnas och jag kunde lugnt ligga kvar och finnas jag också. Att få finnas i en trygg miljö hjälpte mig att bli frisk, liksom att få ha roligt tillsammans med de kollegor som kom hem till mig varje vecka. Jag minns inte vad vi pratade om men vi hade kul och vi åt bakelser som de köpte med sig.

Jag hade en hel dosett full med mediciner som skulle lindra och läka och de gjorde absolut sitt. Men jag undrar hur det hade gått utan människorna i min närhet. Det var mina nära vänner, familj och personal inom vården och hemsjukvården som lindrade och hjälpte mig att bli frisk igen. Jag skulle vilja säga att mänsklig kontakt och goda relationer är en viktig medicin som har god effekt på tillfrisknande. Jag menar inte att vi ska ersätta läkemedel med relationer lika lite som vi kan ersätta relationer med läkemedel. Kan vi tänka både och snarare än antingen eller?   

Vill du dela med dig av hur goda relationer hjälpt dig? Skriv gärna till oss!

Inga kommentarer att visa.