Familjefokus

För några veckor sedan tillbringade jag lördagen i Helsingborg Arena. Ute föll ett iskallt vårregn och det var grått och kallt. Jag stod utanför arenan och väntade på maken som letade parkering på överfulla ytor. När han väl dök upp med biljetterna och vi öppnade dörren till arenan, öppnade vi samtidigt porten till en helt annan värld.

Världen vi stiger in i pulserar av liv, värme och glitter. Det doftar hårspray, svett, nervositet och förväntan. Vi är på Svenska Cheerleadingförbundets distriktsmästerskap för landets södra distrikt. Det vimlar av glittrande och färgsprakande cheerleaders. De rör sig nästan alltid i grupp, det är musik i varje vrå och den syrefattiga luften sprakar av känslor. Det är tårar av glädje, nervositet och besvikelse.

Mitt i detta sammelsurium av energi och känslor finns vi, föräldrarna. Vi sticker ut i detta cheeruniversum då vi rör oss lite långsammare än ungdomarna, som på något vis ser ut att studsa vart de än går. Vi har dovare färger på våra mer löst sittande kläder och vi saknar dessutom strass och rosetter. Det vi inte saknar är engagemang.

Kristianstad Starlight Cheer, Starstruck på väg in i arenan.

En hyllning till idrottsföräldern

Därför vill jag nu ägna en stund åt att hylla dig, förälder, som ger av din tid för att ditt barn ska få uppleva glädjen i att tillhöra ett lag, en klubb, en förening, och få möjlighet att visa upp sig under den där matchen, uppvisningen eller mästerskapet.

• Tack, idrottsförälder, som ger av din tid då du varje vecka ser till att ditt barn kommer till och från sin träning. Du lägger ett tidspussel tillsammans med andra föräldrar för att lösa samåkning. Du pusslar med din tid så att ditt barn har mat i magen och energi i kroppen för att orka med sin träning.
  

• Tack, idrottsförälder, för att du går med på att sälja och köpa diverse saker för att samla pengar till lagkassan.
  

• Tack, idrottsförälder, för ditt engagemang på kvällar och helger, i snålblåst på fotbollsplanen eller på obekväma stolar i en idrottshall. Tack för att du trots allt hittar glädje och livskvalitet där bredvid planen, med en varmkorv i handen och ljummet kaffe i en plastmugg. Tack för att du hittar glädjen i att se ditt barn ha roligt.

• Tack, idrottsförälder, för att du varje vecka stöttar ditt barn när hen kommer hem efter träningen och är arg eller ledsen för att det inte gick så bra. Du tar emot ilskan och tårarna som orsakats av någon eller något annat. Tack för att du tröstar och lyssnar. Tack för att du, när det behövs, även hjälper ditt barn att reda ut det som blivit tokigt tillsammans med tränare och andra idrottsföräldrar.
  

• Tack för att du ser och uppmuntrar varje litet framsteg. Ibland är det bara du som ser dessa pyttesmå steg framåt, och att just du uppmärksammar dem betyder allt.
  
  

Tack vare dig kan ditt och mitt barn ha en aktiv fritid tillsammans med sina lagkompisar. Tack vare dig kan barn vars föräldrar av olika anledningar inte dyker upp på matcher eller hjälper till med skjuts, ändå få vara en del av ett gott sammanhang. Du är en förebild för ditt och andras barn.

Tusen tack!

Det var en gång en kvinna med blå ögon och ett stort hjärta som levde i ett samhälle inte så långt härifrån. Kvinnan närde en övertygelse om att människor generellt vill varandra väl. Hon hade under sitt medellånga liv själv erfarit människors godhet och välvilja vid fler tillfällen än hon kunde hålla reda på, och var nu fast besluten om att dela med sig av allt det goda hon själv fått.

Kvinnan med de blå ögonen hade en mottagning där hon träffade föräldrar som tyckte att det var svårt att vara förälder och som hade svårt att hantera vardagens upp- och nedgångar. Hon kunde tydligt se hur osäkra de vuxna var i sina roller; hon mötte tvivel på den egna förmågan och såg hur barnen, i vuxenvilsenhetens spår, fick och tog allt större ansvar för sig själva och sitt välbefinnande.

På senare tid hade en tung och skavande känsla börjat riva i kvinnans bröst och hennes blå ögon hade skiftat till en mörkare nyans. Till och med hennes röst hade börjat låta annorlunda. Allt var lite hårdare, lite kallare, lite mörkare.

I samhället där hon bodde hade de som bestämmer börjat bygga ett tukthus där alla olydiga barn skulle låsas in. Alla mäktiga människor tyckte att det var en bra lösning på ett komplext problem och fortsatte att bygga. De planerade för en storslagen invigning innan doften av syrenbuddlejan klingat av i augusti. De mäktiga människorna hade glömt att ta del av alla skrivelser och utlåtanden från kvinnan och hennes kollegor, som tydligt visade på onyttan av tukthus och den stora nyttan av att hjälpa barn att få vara barn. Barn får vara barn när vuxna tar ansvar och med fast hand och tydlighet leder dem genom svårigheter. Barn får vara barn när vuxna tar sig tid att ha roligt tillsammans.

Kvinnan med de blå ögonen kände sig maktlös och liten när bygget av tukthuset fortskred. Hon frågade sig till vilken nytta hennes mottagning och hennes arbete var nu, när allt kallare vindar ven runt knuten.

Men så en dag fick hon nog. Hon bestämde sig för att trots allt fortsätta arbeta på sin samtalsmottagning. Och hon bestämde sig för att tillsammans med sina vänner och kollegor fortsätta att uppvakta makthavarna och erbjuda sina superkrafter i form av kunskap och erfarenhet. Ty kvinnan med de blå ögonen och hennes vänner var utrustade med stor kunskap om hur och innerlig tro på människans kraft att tillsammans skapa goda uppväxtvillkor för samhällets alla barn.

I den vissheten kände hon hur glädjen kom tillbaka och hon tänkte att för varje familj som får lämna sin osäkerhet och sorg i mitt rum, så blir det ett barn mindre i tukthuset. För visst är det väl så vi vill ha det? Familjer som klarar av svårigheter, som delar glädje och barn som får vara barn utan att behöva ta plats i ett tukthus.

Nu är det snart ett år sedan Damir Sabani på Socionomera kontaktade min kollega Sara Winter för att fråga om vi kunde ta ett uppdrag som familjebehandlare. Detta uppdrag var lite annorlunda för oss,  vi skulle jobba i en arbetsgrupp på en öppenvård.

Vanligtvis får vi uppdrag att jobba i en familj åt gången, det är familjer där oron är hög och där insatsen behöver vara intensiv upp till 10h/vecka. I det här inlägget vill jag belysa vilken skillnad det kan bli då vi får möjlighet att jobba intensivt och hemma i familjen.

Vilka är vi då? Det är jag, Karin Herrlander och Sara Winter som startade Familjefokus för snart tio år sedan. Vi jobbar i huvudsak med familjebehandling och familjerådgivning. Men vi har också utvecklat material, i form av olika spel, som kan användas av er som möter barn och familjer. 

Vi samarbetar gärna med andra företag inom vår bransch och nu har vi haft ett långt och väl fungerande samarbete med Socionomera. Det är intressant att få inblick i andra verksamheter och se hur vi kan komplettera varandra istället för att se varandra som konkurrenter.

Vad är skillnaden på att jobba intensivt hemma i en familj, jämfört med att möta dem en timme i veckan på socialtjänsten? 

När vi möter familjer i socialtjänstens lokaler krävs det att familjen kan bära med sig problemet de har till samtalsrummet, vi måste kunna förstå deras berättelse och familjen måste kunna bära hem våra diskussioner och omsätta det i praktiken, en del klarar det andra inte. Men det är också en utmaning för oss som behandlare att förstå familjens berättelse och hur vi ska kunna hjälpa dem. När vi är hemma i familjen är det oftast lättare att förstå vad som händer. Men att jobba hemma i familjer är också utmanande och svårt, det är mycket som händer där, TV:n står på, godisskål på bordet, grannen som knackar på, telefoner som ringer, persienner som är nedrullade, blommor som är vissna och barn som skriker. Det är lätt att tappa fokus och börja fundera på vilket godis jag ska köpa när jag åker därifrån. 

Ibland är det avskalade samtalsrummet en lättnad där inte andra saker tar fokus och där vi kan prata i lugn och ro om det som är svårt och göra upp nya strategier som vi ska prova i praktiken. 

Vi tror att vissa familjer behöver ett långsiktigt stöd, som ibland löper över flera år. Det är inte så ovanligt att vi ser brister men insatsen avslutas ändå och att man avvaktar att nya anmälningar ska komma in. Detta innebär också att det troligtvis är nya handläggare och nya behandlare som ska in, nya relationer som ska skapas. För varje gång detta sker så blir uppförsbacken brantare för familjen att våga öppna upp och släppa in, att våga lita på någon ny och att behöva dra sin historia ännu en gång.

Vi fick ett uppdrag där det fanns allvarliga brister, men vi fick gott om tid att arbeta tillsammans med dem och vi vill gärna berätta om vår erfarenhet utifrån familjen. Vi återkom till denna familj efter tre år och gjorde en intervju med dem och frågade om vi kunde få använda deras historia när vi berättar om vårt arbete.

Vårt första möte i Familjen

Vi fick ett uppdrag som var nio timmar i veckan, fördelat på tre dagar och vi skulle vara två behandlare. Det är ett stort uppdrag.
Det var en stor familj med många barn. När vi läste uppdraget innan vi träffade familjen så undrade vi varför man inte hade placerat barnen, det var så mycket som lät fel. Det som hade hänt i familjen var allvarligt och vi kände en viss ilska när handläggaren “drog” ärendet för oss. Skulle det verkligen bo barn där? Vi vet också att det kan vara stor skillnad då vi träffar familjen jämfört med det vi har läst och hört.

Det var beslutat att insatsen skulle dra igång under utredningstiden, det hade inte hunnit gå lång tid sedan anmälningen kom in. Det var ett kort uppstartsmöte endast med pappa, han var positiv till insatsen men var väldigt nervös över hur det skulle bli. Vi bestämde att vi ska vara hemma hos dem måndag, onsdag och fredag tre timmar varje gång, det är mycket tid både för oss och familjen. Vi skulle endast jobba hemma i familjen, det vill säga att vi inte arbetade med samtal i ett rum avsett för samtal. Pappan beskrev efteråt vilken fördel det var att insatsen kom igång så fort.

Första gången vi knackar på så vet vi inte att det är ett uppdrag som ska komma att sträcka sig under ett och ett halvt år och att det är ett arbete som kommer göra stor skillnad både för familjen och oss som behandlare. De kommer få syn på nya saker i sitt föräldraskap och vi kommer få syn på nya saker hos oss som behandlare.

Mamma öppnar dörren och vi kommer in i ett hem där det är ganska kallt och rått temperaturmässigt, men det finns en värme i familjen, mellan mamma och pappa och mellan föräldrarna och barnen. Det är rörigt, stökigt och det är framförallt trångt. Familjen får inte riktigt plats i det lilla huset. Dessutom finns det ett helt gäng med katter som också tar lite plats och några terrarier. Vi sätter oss ner vid köksbordet och börjar prata om vad vi ska göra och hur vi ska lägga upp arbetet. Det är katter som hoppar upp och ner på bordet och barnen har saker som de vill berätta. Vi försöker hålla fokus och komma fram till en plan. Vi måste börja med att rent praktiskt se hur de kan få lite mer utrymme i det lilla huset. Finns det utrymme i huset som kan användas på ett annat vis, så att både små och stora barn kan få det som de behöver.

Pappa berättar :
-…det blev ju naturligt att ha er där och det var inga konstigheter. Det var också väldigt bra att ni alltid kom på samma tider och att vi kunde planera vår vardag utifrån det och ni avbokade i stort sett aldrig. Om en av er inte kunde komma så kom den andra. Vi har haft stöd några gånger men då var det alltid rörigt med tider och sena avbokningar. 

Mamma fortsätter

– När vi haft andra, så har det varit för lite action, för lite hända. Det har varit för mycket snack om allt annat, här var det direkt fokus på det vi behövde hjälp med. Nu var det fokus på familjesituationen och rutiner, allt det vi behövde.”

– Har ni något speciellt tillfälle som ni kommer ihåg från då när vi var hos er?

– När vi började gå till biblioteket, det är något som fortfarande håller i sig.

Vår erfarenhet av att jobba i denna familj är att det verkligen krävs tid för att få till förändring, man behöver tid att öva på saker många gånger rent praktisk tillsammans. Det behövs tid att få prata om hur det blev när familjen gjorde det på egen hand. Det praktiska arbetet är lika viktigt som de svåra samtalen och det måste ta tid.

Vi frågar familjen om de har tänkt på oss sedan vi slutade?

Mamma säger:
– Ibland när vi har gjort saker så tänker jag att det här skulle Karin och Sara ha sett.
– Ni hade velat visa oss?
– Ja precis! Vi tänker att det fungerar bra nu.

Både Sara och jag är övertygade att många familjer som har kontakt med socialtjänsten behöver ha både längre och intensivare behandlingsinsatser för att bryta mönster som ibland har byggts upp under flera generationer. Vi är också övertygade om att de som arbetar hemma i familjer både behöver ha utbildning i socialt arbete och erfarenhet, samt arbeta utifrån välbeprövade metoder.  Det är ett svårt arbete att arbeta hemma i familjer och att navigera mellan det praktiska arbetet och de svåra samtalen.

Vi hoppas att den nya socialtjänstlagen ska kunna bidra till en utveckling inom detta område.

Karin Herrlander
Socionom/Familjeterapeut

Efter juni månads text där jag skrev om mina funderingar över meningen med livet, fick jag en del mail skickade till mig. Det var uppskattande mail med egna reflektioner över relationer, livet och om lycka.  En läsare delade med sig av sina reflektioner av lycka som hen så fint skickat med sin dotter med partner på deras bröllop. Hen skrev 

Lycka är; 

– att ha någon eller något att älska

– att ha något meningsfullt att göra

– att ha något att se fram emot.

Jag hade precis kommit hem från en resa med min familj. Jag stod i köket och plockade med disk, återvinningsmög och smulor, ni vet sådant som alltid finns och aldrig tar slut. Jag funderade på vad lycka är för mig. Är jag lycklig just nu, här mitt i semestervardagen bland smulor och kaffesump? Är lycka ett statiskt tillstånd?

Jag funderade på om det finns någon som går omkring med lycka som grundkänsla men som ibland skuggas av orosmoln eller är alla som jag, ett enda  orosmoln som skiner upp i lyckorus lite fläckvis?

Mitt i dessa tankar blev jag avbruten av Döden som kom in och ställde sig mitt i köket. Han meddelade att han tagit hand om en bekant. Döden har varken skam eller ånger i sig, bara fakta. Döden hade tagit en av oss som enligt statistiken borde ha fått leva minst 37 år till. Det är inte rättvist.

Ibland gör Döden så här, tränger sig på helt utan förvarning. Utan att be om ursäkt så roffar han åt sig, på måfå verkar det som. Och efter sig lämnar han tomma rum, tomrum, sorg och smärta. Det Döden inte kan ta ifrån oss är de minnen vi har. I minnet finns dem han roffat åt sig, fortfarande levande. I minnet finns alla de stunder vi haft tillsammans. 

Jag tänker på hur lyckligt lottad jag är som har familj och vänner som jag tycker om och som tycker om mig. Är det kanske så att lycka är att kunna leva ett liv nu som leder till roliga minnen sen? För mig handlar det om att leva och hantera mitt liv här och nu, tillsammans med familj och vänner. Ibland är det väldigt enkelt, ibland otroligt svårt. Livet tar liksom sina egna svängar som vi är mer eller mindre förberedda på.

Det leder mig in på ett annat tema som jag fick skickat till mig. Hur livet blir när vi blir äldre, hur funkar relationerna då? Det är ett stort och för mig lite nytt tema.

Vilka är dina erfarenheter av att bli äldre tillsammans i en parrelation eller i vänskapsrelationer? Har du stött på utmaningar eller fördomar? Vad skulle du säga är det mest intressanta, förvånande eller skrämmande med att åldras tillsammans? Eller med att bli äldre för sig själv? Eller att bli äldre tillsammans med vänner? 

//Sara W