Familjefokus

Våra tjänster

För företag

Familjefokus arbetar med relationer på arbetsplatsen och i privatlivet för att förebygga negativ stress och dåligt mående.

/for-foretag

För PRIVATPERSONER

Att det uppstår bekymmer och svårigheter i en familj är normalt, men ibland är svårigheterna så stora att man kan behöva ta hjälp utifrån

/for-privatpersoner

För skola

Till dig som arbetar på förskola eller skola erbjuder vi föräldramöten, föreläsningar och handledning till personal samt stödsamtal till föräldrar.

/for-skola

För SOCIALTJÄNST

Använd oss som ett komplement till er öppenvård. Vi har inga långa väntetider och tar emot alla typer av familjer. Omfattning och utformning av insats varierar beroende på familjens behov.

/for-socialtjanst

blogg

Att stöta och blöta i relationer

by

Påverkas relationer av att vi blir äldre? Har du funderat på det? Jag förvånas ganska ofta över hur svårt det fortfarande kan vara att ha goda relationer trots att jag med stigande ålder borde ha samlat på mig gott om erfarenhet och kunskap om mig själv, min familj och mina vänner. Och ändå händer det att det skaver i relationerna emellanåt. Men det är väl precis det som är det mänskliga i relationer. Att våra förväntningar och egon gnuggas mot varandra och ibland blir det skav som behöver pysslas om för att inte bli svårläkta sår.

Vi behöver prata med varandra om det som skaver och det kan vara ganska svårt, även om vi är äldre och klokare och vi känner varandra väl. Eller kanske vi bara tror att vi känner varandra väl? Vi kände varandra väl en gång i tiden men allt eftersom tiden går förändras vi.


Jag och min man träffades på en nattklubb en aprilnatt i en tid långt innan telefonerna var smarta och lederna stela. På den tiden älskade jag att vara ute sent, gå på klubb och träffa en massa människor. Jag tyckte om att gå hem genom stan när andra vaknade. Nu tycker jag att det känns vansinnigt besvärligt med hög musik och att träffa människor jag inte känner efter kontorstid. Numera säger jag go´natt och sover gott långt innan midnatt. Var sak har sin tid och min tid är dagtid numera.

I mitt yrke som par- och familjeterapeut träffar jag par som någonstans på vägen mellan förälskelsen, småbarns- och tonårstiden glömt bort att prata med varandra. Fokus har legat på de växande barnen, vars behov ibland verkar förändras på några timmar. Och så förändras parets behov gradvis, ibland utan att någon ens frågar om det. Frågor som de kanske ställde varandra precis i början av deras relation. Vad tycker du om att göra när du inte jobbar? Hur kan jag hjälpa dig när du är trött eller ledsen? 

Det som också förändras med tiden är våra kroppar. Kroppen vi hade som unga både ser ut och känns annorlunda. En del drabbas av sorg över förlusten av kroppens funktion och spänst eller av förlust av den pigga påhittiga partnern, som numera är nöjd av att sitta  i sin fåtölj med kaffekopp i handen, tidningen i knät och läsglasögonen på näsan. Det är så med livet, vissa saker förändras. Det är inget konstigt men det kan vara sorgligt och det kan skava. 

På tal om att förändras så var jag på konsert häromdagen, det var en av mina tonårsidoler som stod på scen. Förr var han punk, nu är han inte så mycket punk, mer rockig blues eller postpunk. Musiken lät lika bra som då och hans energi var lika intensiv för mig nu som då. Jag imponerades över det, att han pallar hålla igång fortfarande och så vände jag mig om och tittade på publiken. Vi pallade också fortfarande och klockan började närma sig midnatt. Jag såg glädje, energi och lust. Precis som då. Jag såg inte ett öga utan inramning av rynkor eller påsar, hår i femtio nyanser av grått. I övrigt var vi alla precis som då, uppfyllda av energin och glädjen av musiken. Inte gamla men postunga kanske man skulle kunna säga? //Sara W

Vi är mer lika än olika

by

När jag slog på radion en morgon under semestern fick jag veta att USA hade attackerat atomenergianläggningar i Iran. Trump verkade nöjd i sina uttalanden och pratade om att nu när detta är gjort måste det bli fred. Irans ledare sökte stöd i Ryssland. Samma dag läste jag nyhetsrubriker om en självmordsattack mot en kyrka i Damaskus, en explosion vid ett hus i Malmö. Jag läste om en 15-årig pojke i Göteborg som blivit knivhuggen och om ett misstänkt mord på Gotland.

Det är i många hänseenden en mörk tid att finnas i just nu. När inget är som det ska och världen är skrämmande är det lätt att vi börjar dela upp oss, leta efter olikheter och vilja stänga ute. Om inte den eller den hade varit här, om alla bara gjorde som jag eller om vi bestämmer oss för att ta i lite mer, straffa, och peka finger.

Jag blir också rädd, vill hitta snabba lösningar och ser skillnaderna mellan mig och andra. Men när jag tänker ett varv till, tror jag att det är i likheterna mellan oss som vi kan hitta lösningarna. För oavsett om vi är födda i Iran, USA eller Sverige så är vi människor med samma mänskliga behov. För mig blir det lättare att hantera olikheterna när jag tänker på likheterna. Förutom mat, motion och sömn behöver vi andra människor för att överleva. I mitt arbete träffar jag människor från världens alla hörn och människor från alla samhällsklasser. Det är ingen skillnad på oss mer än våra adresser och annat ytligt. I grunden är vi vansinnigt lika. Vi vill samma sak och behöver samma sak. 


  • Vi behöver veta att någon tycker om oss.
  • Vi behöver någon som tröstar oss när vi är ledsna och rädda.
  • Vi behöver känna samhörighet.
  • Vi behöver bli sedda och omtyckta utan att prestera. 

Visst är det märkligt att tänka att även våra makthavare ute i världen har samma behov som du och jag.

Så nu när världen håller andan och väntar på vad som ska hända härnäst backar jag hem till min lilla vrå av världen och tänker att om jag ska göra skillnad så är det här. Här kan jag och du mötas. Vi kan småprata med varandra, vi kan hänga en stund på bryggan tillsammans med alla andra. Och vi kan roa oss med att leta efter likheter i varandra. Kanske kan vi enas i att den där skräniga, lite jobbiga och något skrämmande gruppen tonåringar där borta, de behöver antagligen tröst och närhet av någon ibland. Precis som du och jag. 
//Sara W

Meningen med livet

by

Häromdagen när jag startade bilen och radion slog på kom jag rakt in i en diskussion om meningen med livet. Det var psykologen Siri Helle som var morgonens gäst och hon pratade om att många idag saknar mening i livet. Många av oss svenskar är oroliga över hur framtiden kommer att bli, vi drabbas av ångest och sömnproblem och saknar mening med tillvaron. Så otroligt deppigt tänkte jag och bytte kanal.


Men jag kunde ändå inte låta bli att tänka på det, att det är så många som saknar mening med sitt liv och jag började fundera på vad som är meningen med livet egentligen.

Sociala relationer

Det som skänker människor mening kan delas upp i sex kategorier

–Materialism, att värdera framgång och hög levnadsstandard.
–Hedonism, att må bra och njuta av livet.
–Jaget, att sätta värde på och utveckla sig själv.
– Sociala relationer
–Högre syfte , att kämpa för något man tror på.
–Existentiell mening, att betrakta livet som en gåva.

I vårt samhälle är det vanligast att söka mening i de tre översta kategorierna, något som forskare menar riskerar att göra oss självupptagna och ensamma. När livet bjuder på motstånd så spelar prylar mindre roll och det är svårt att “välja glädjen” och njuta sig ur en kris. När det krisar och känns hopplöst behöver vi andra människor. Vi behöver vår familj och våra vänner att dela det svåra med, de kan hjälpa oss att stå ut med det som känns tungt och att ta oss igenom och förbi. 

Det här med relationer kan vara svårt och komplicerat och de kräver lite tid. Kanske är det därför som många väljer att fokusera på sin egen person och njutning. När jag flyttade tillbaka till mina gamla hemtrakter för några år sedan, oroade jag mig lite över hur det skulle bli, skulle jag och min familj ha något sammanhang här? Är det möjligt att få nya vänner när man är i min ålder? Tack och lov har jag kvar en liten klick vänner som jag tycker om och delar mitt liv med.

Tyvärr har jag dragits med av vardagens tidssvinn.  Annat har prioriterat sig själv och tagit plats på bekostnad av tiden tillsammans med mina vänner. Nu i sommar ska jag hitta min mening med livet genom att vårda mina relationer. Jag hoppas att de finns kvar och vill ha min omsorg. Jag tänker också bekanta mig med begreppet existentiell mening, det låter spännande tycker jag.

Vad ska du hitta på i sommar och med vem? //Sara Winter

Tiden då och nu

by

Jag och min kollega får ibland frågan om vi kan komma ut till olika verksamheter för att berätta om vårt arbete som familjeterapeuter och socialarbetare, eller för att prata om något specifikt tema som t.ex. föräldraskap och relationer. I början av maj var vi inbjudna till en församling för att berätta om vår verksamhet och även prata om livet. Ja, att prata om hela livet på trettio minuter kräver sin kvinna men varken jag eller min kollega räds en utmaning så vi antog denna.

Församlingen vi kom till ligger i en skånsk liten by och de församlade var en liten skara äldre kvinnor och män och en präst. Vi är vana vid att prata inför både större och mindre grupper så antalet var inget som vi tänkte på. Däremot slog det mig att de som var där var långt över pensionsåldern och jag undrade vad vi kunde prata om som över huvud taget kunde vara intressant för dem. Var de ens intresserade eller ville de bara att vi skulle få det överstökat, så att de skulle få prata med varandra över en kopp kaffe med hembakt tigerkaka? 

https://fredriksfika.allas.se/fredriks-fika/tigerkaka-recept-pa-saftig-tigerkaka/

Ganska snart stod det klart att oavsett vem jag möter och i vilket sammanhang så är relationer och samtal om livet intressant. Jag och min kollega pratade om den livscykel många av oss går igenom från att vara ensam, till att bli två, till att två blir tre, fyra fem och ett pälsdjur. Tiden är konstant men behöver delas med fler.

Tillsammans med den skånska lilla församlingen togs vi tillbaka till tiden strax efter andra världskriget, då en familj förlorat ett litet barn och hur de i sorgearbetet tagit sig an ett annat barn från det krigsdrabbade Tyskland. En annan berättade med värme och stolthet i rösten om sin vuxna dotter som kommer hem varje vecka med fyllda matkassar och som hjälper till med lite av varje. “Men framför allt hinner vi prata med varandra”. Jag tänkte att kanske var hon en sådan förälder som vårdade relationen med sin dotter, lade ner tid och möda då, som får tillbaka omsorgen nu på äldre dar? 

Några i församlingen frågade oss om och hur vi arbetar med par där en i paret blivit svårt sjuk och vårdas av sin maka eller make? Vi fick berättat för oss hur tiden går åt för att vårda den andra. Tiden för att vårda sig själv är knapp eller obefintlig. Kärleken till partnern får sig en törn, vem kan orka älska och vara ömsint när det inte finns någon påfyllning?
Tiden är konstant, men hur tiden användes och delades på då och används och delas på nu varierar. När de möttes första gången var kärleken ny och nyfikenheten stor. Nu finns kärleken måhända kvar, men livet och tiden används till att vårda en åldrande partner. Vad händer med parrealtionen då? Är det en parrelation kvar eller har det övergått till en vårdare-brukarerelation? Och hur blir det för dem och deras eventuella barn? 

Jag åkte ifrån församlingshemmet med en känsla av tacksamhet inför mitt arbete som låter mig träffa människor som jag annars kanske inte skulle träffat. Jag tar med mig deras berättelser och låter dem bli en del av min erfarenhet. Deras berättelser gör mig lite mer ödmjuk inför livet och dess skiftningar och jag inser att människan är en fantastisk varelse. //Sara Winter

Livet med tonåring i familjen

by

Är du tonårsförälder? Det är jag också. Jag säger inte att alla upplever samma sak men jag vågar åtminstone påstå att tonårstiden sällan bara passerar, den brukar märkas. En vanlig upplevelse som tonårsföräldrar berättar om och som även drabbar mig och min partner, är upplevelsen av att bli betraktad som något som katten nyss haft i magen. Tonårsblicken som äcklad landar på oss om vi råkar andas, nysa, eller Gud förbjude, om kroppen råkar släppa ifrån sig något annat ljud. Inte sällan ackompanjeras blicken av diverse ljud som “mäh!”, “bruh” men även fullt utvecklade meningar som “Men vaffan!?”, “Va äckligt” eller “Du ska alltid förstöra!” 

En vanlig missuppfattning är att livet med tonåringar är jobbigt och endast ska överlevas. En annan missuppfattning är att våra barn förvandlas till något helt annat, något obegripligt, när de blir tonåringar. Jag menar att det är helt fel. Livet tillsammans med tonåringar är både jobbigt och härligt. Livet ska levas och vi ska ha det bra under tiden. Hur gör man det?

Håll i hatten för här kommer en ultimat guide till ett skönare liv tillsammans med tonåringar!

Passa på!
Många tror att tonåringar inte vill prata och vara tillsammans med sina föräldrar. Det är fel. De vill, men inte i samma utsträckning som när de var yngre. Därför måste vi passa på när de bjuder in oss! Visar din tonåring dig något klipp på telefonen? Berättar hen om något som hänt mellan kompisarna? Ber hen dig om hjälp att fixa något? Nappa på inviten!  Titta på klippet, var nyfiken, ställ frågor, hjälp till om du kan. Det kan handla om några futtiga minuter men det är några värdefulla minuter med positiv kontakt. 

Plocka russin!
Rikta din uppmärksamhet till det som är bra.

Det är lätt att hamna i att se det som inte fungerar. Men vad funkar? Finns det små stunder då ni har det roligt? Finns det tillfällen då ni har det bra?

Uppmärksamma dessa stunder! Njut! Tala om för din tonåring att du gillar det ni gör när det funkar. 

Känslor och behov!
Tonåringen (och föräldern) behöver utrymme att få känna det som känns. Alltså, känslor finns och är inte farliga. Vi som är vuxna kan hjälpa tonåringen genom att bekräfta känslan “Jag fattar att du är arg nu. Det är okej att du blir ledsen och besviken.“ Känslan är inte fel, det som kommer ut kan däremot vara tokigt. Då måste vi säga stopp och sätta gränser om ord handling blir hårt och respektlöst. 

Du är viktig
Det känns inte alltid så men det är faktiskt så att du som förälder fortfarande är viktig. Du behöver stå ut med att inte få din tonårings bekräftelse, uppmärksamhet och tacksamhet samtidigt som du behöver fortsätta ge din tonåring bekräftelse, uppmärksamhet och kärlek. Det är svårt, jag vet, men det är vår vuxna uppgift att finnas kvar och fortsätta vara deras trygga bas.

Ventil!

Hitta ett sätt som fungerar för dig att återhämta dig, återfå energi. När tålamodet tagit slut och innan ilskan tar över så behöver du använda dig av en ventil: Det kan vara en promenad, en stunds trädgårdsarbete eller egentid i tvättstugan. När jag inte hinner promenera men behöver ventilera skriver jag sms med stora bokstäver till en väninna eller fyller hennes Instagram med  “föräldrareels”. Vi skrattar och återgår så småningom till respektive vardag.

Jag säger bara grattis till alla tonårsfamiljer. Tillsammans lever vi i ett relationellt och hormonellt träningsläger där varje dag är en övning i konflikthantering och omhändertagande av känslor som flödar fritt! Det är inte enkelt men det är livet. //Sara W

Gammal ost och vinäger

by

Jag fyller femtio år i vår. Det är ingen bedrift att fylla år, det händer liksom av sig själv varje år utan att jag behöver anstränga mig för mycket. I år tänker jag lite mer på min födelsedag och ålder än vad jag brukar göra. Jag har ingen rädsla för ålder eller att siffran stiger, tvärtom är jag glad att jag fortsätter att leva. Jag tycker om att jag blir allt mer van vid livet, erfaren, kanske någon skulle säga. Precis som en god ost eller ett gott vin blir livet bara bättre och bättre med åren. Men det finns gränser för hur länge en ost eller ett vin kan lagras innan osten blir för möglig och vinet oxiderar till sur vinäger. Och så är det med livet också, det varar inte för evigt. Jag antar att om jag lever för länge kommer min kropp att, om inte mögla, så i varje fall tackla av bit för bit. Och det som är min person, mitt jag, kanske blir till en vinägersur gammal tant som har mer att titta på i backspegeln än i horisonten. Det jag märker att jag börjat fundera på är att jag redan nu har större delen av mitt liv bakom mig och jag sätter allt större värde i de stunder jag har tillsammans med min familj och andra som betyder mycket för mig. Det känns liksom viktigare nu än tidigare att vara tillsammans, innan vi möglar och blir till vinäger. 

Familj

Jag har flera olika familjer faktiskt. Jag har en biologisk familj som jag föddes in i för ett halvt sekel sedan, en familj som jag och min man började skapa för snart tjugo år sedan och som vi håller på att fixa med varje dag. Och så har jag en familj som jag växte in i när vi bodde i Malmö. Andra kanske inte skulle kalla annat än blodsband för familj men jag gör det. De människorna i min extra familj kom att betyda väldigt mycket för mig under de år som vi lärde känna varandra. En del av oss har inte mer gemensamt än att vi gillar att bada, dricka kaffe och stundom ta en whiskey. För värmens skull. 

Sammanhang och mening

Vi sågs på ungefär samma tid varje dag, och alltid på samma plats. Under pandemin var vi de enda som kunde ses, eftersom vi alltid träffades ute. Vi drack kaffe, småpratade om vädret, livet, döden, saknad och längtan. Vi pratade om föräldraskap och partnerskap, om virus, maneter och hajar. Och vi köpte kikare för att spana in fåglar och fartyg. Vi hjälpte varandra att stå ut under de där konstiga pandemi-åren när inget var som vanligt. Vi skapade en messenger-tråd eftersom vi började bry oss om varandra. Ingen kunde vara frånvarande utan att vara saknad. Hade det hänt något? Var det covid? 

Vi brydde oss om och hjälpte varandra att stå ut med isolering och hålla-avstånd-tiden. Vi behövde ett socialt sammanhang, någonstans att ta vägen som inte var hemma. Att ha någon eller några som väntar på mig och som saknar mig om jag inte kommer. Vi skapade oss en familj utan blodsband eller gener. Om jag inte tillhör något sammanhang, om jag inte saknas av någon, vem är jag då?  Utan sammanhang och mening ökar risken för att vi faktiskt dör i förtid. Människan är ett flockdjur som behöver känna att någon bryr sig om oss, att någon annan tycker att just jag är viktig. Det är inte egoistiskt, det är mänskligt. Det är mänskligt att vilja vara tillsammans och att vilja vara viktig och speciell för någon. Det spelar liksom ingen roll hur gamla och skruttiga vi blir, även gamla ostar och vinäger fyller en funktion.

//Sara W