Har du försökt att övertyga någon annan någon gång om att den har fel och du har rätt? Det har jag och varje gång jag har försökt slutar det likadant. Jag blir arg och tappar förmågan att tänka klart och kan då inte heller argumentera på ett vettigt sätt. Likadant händer med min meningsmotståndare, han eller hon eldar ofta upp sig så till den milda grad att det till slut inte är ett sansat samtal längre, vi är båda så måna om att den andra ska förstå och ändra sig att vi i takt med att argumenten tar slut ökar volymen och i värsta fall fyller ut texten med diverse nedsättande tillmälen. Ibland lyckas vi enas om att vi inte kan enas men är rörande överens om att “dig är det ju ingen mening att prata med”. Jag lämnar argumentationen men fortsätter ofta att koka inombords. Jag vet att jag inte är ensam om detta. Vi hamnar alla i liknande situationer ibland. Det kan vara på jobbet, i affären, på bussen och på middagar. Vi höjer rösten, virrar på huvudet och går hem och skriver några sanningens rader på Facebook.
Dialog-kaffe
När jag var på ett möte med Södra Sveriges Familjeterapiförening häromveckan, hörde jag talas om dialog-kaffe som ett sätt att möta meningsmotståndare. Det är Özlem Cekic, en turkisk-dansk kvinna, som istället för att ignorera och kasta hatmailen som strömmade in i hennes mailbox, svarade på dem och frågade om hataren ville träffas över en kopp kaffe. Hennes erfarenhet är att trots att vi inte har samma åsikt, ändå har en hel del gemensamt. Det är möjligt att mötas och ha diskussioner om det mesta så länge vi inte försöker förändra eller tvinga på någon annan våra egna åsikter.
Så nästa gång jag träffar någon som inte tycker som jag så tänker jag prova att hålla tillbaka mina motargument. Mina motargument verkar ha motsatt effekt och är inte särskilt hjälpsamma i ett samtal ändå. Motargument verkar förstärka meningsmotståndarens ståndpunkt och det vill jag ju inte. Ingången till ett gott samtal är nyfikenhet och en vilja att förstå. Jaha du tycker så, så intressant! Hur kommer det sig? Jag ska leta efter vad som förenar oss istället för våra olikheter. Kanske upptäcker vi delar intresset för löpning och dahlior. Kanske går det att förstå varför vi tycker olika och att det går att prata med varandra trots det?
Prova du också! Det är väldigt enkelt och bygger några få principer.
Lyssna på den andre för att förstå.
Leta efter likheter.
Diskutera över en kopp kaffe/te eller en måltid.
Tänk om din del av stan eller din by från och med nu blir en plats som förknippas med nyfikna människor som sitter och dricker kaffe och pratar med varandra. Tror du att det är möjligt?
