Vissa saker i livet är märkliga. De kan vara både enkla och svåra, på samma gång. Jag tänker ibland på det när jag simmar till exempel. Jag tycker det är vansinnigt tråkigt att simma fram och tillbaka, fram och tillbaka, samtidigt som jag tycker att det är skönt för min stela kropp att få sträcka på sig i det varma vattnet.

Häromdagen, när jag hade varit i simbassängen och uttråkat räknat till fyrtio längder och kände hur min rygg och mina axlar tackade mig för väl utfört arbete, kunde jag inte låta bli att tjuvlyssna lite på en kvinna som stod i duschen med sitt barn.

När jag gick förbi såg jag hur hon höll sitt lilla barn i famnen och lät vattnet strila över dem båda. Barnet gjorde små nöjda ljud och mamman pratade lugnt:

“Ja, du tycker om detta”, sa hon. “Det är varmt och skönt.”

Jag hörde att de kom in i omklädningsrummet men jag såg dem inte. Mamman fortsatte att prata med lugn röst till sitt lilla knyte. Hon berättade vad hon gjorde:

“Så ja, nu lägger jag dig här. Vi ska klä på oss. Nu ska jag först torka dig.”

Efter en stund bröts lugnet. Det lilla knytet tyckte inte alls om att bli lagt där. Hon ville inte bli torkad och hon lät sin mamma, och mig, få veta precis hur missnöjd hon var. Men mamman fortsatte att prata lugnt och stilla:

“Ah, du vill inte detta. Du är nog trött. Du ska snart få sova. Är du hungrig kanske?”

Och helt plötsligt blev det tyst, som om någon tryckte på en knapp. Sedan hördes ett svagt ljud av välbehag, du vet det där kluckande ljudet från ett ammande barn. Jag tänkte att det jag just hade varit med om är något av det enklaste och svåraste på samma gång.

Att vara förälder är lätt och svårt samtidigt. En hel del av våra föräldrafärdigheter har vi fått med oss från våra egna erfarenheter av att vara barn. De visar sig först när vi står där med våra egna barn i famnen. Det är den lätta delen, att vissa saker nästan går av sig själv.

Den svåra delen är att det ibland inte fungerar. Ibland blir våra barn ledsna eller arga och vi vet inte riktigt varför. Mamman i badhuset visste antagligen inte heller varför knytet plötsligt blev så ledset. Men hon gissade att barnet var trött eller hungrigt. Hon gissade rätt den gången och behöll sitt lugn. Hon fortsatte att prata med en trygg röst till sitt lilla barn. Enkelt. Och svårt.

När barnen blir äldre behöver vi fortsätta att utveckla våra föräldrafärdigheter. Vi kommer fortfarande inte att förstå allt, men fördelen med äldre barn är att de kan ge oss fler ledtrådar,  både genom ord och handling. Vi behöver fortsätta att gissa ibland, och vi behöver fortsätta att hjälpa våra barn och tonåringar att hitta rätt i sina känslor genom att sätta ord på det som händer.

Precis som mamman till det lilla knytet i badhuset beskrev vad som hände, behöver tonårsföräldern göra något liknande, fast på en tonårings nivå. När tonåringen brölar ilsket och stampar in till sitt rum behöver vi fortfarande vara de trygga vuxna som kan balansera och trösta. Enkelt – men ack så svårt.

Kom ihåg att det inte finns några elitföräldrar. Vi gör alla så gott vi kan med de förutsättningar vi har.

Men det finns några saker som kan göra föräldraskapet lite lättare när det är svårt:

• att få sova ordentligt

• att ta hand om sig själv ibland – träna, läsa en bok eller lyssna på musik, ha kul

• att äta regelbundet så att blodsockret inte rasar

• att ha en livlina, en vän eller partner som kan lyssna och trösta när det behövs

För visst är det just så livet är. Enkelt. Och svårt. På samma gång.