Påverkas relationer av att vi blir äldre? Har du funderat på det? Jag förvånas ganska ofta över hur svårt det fortfarande kan vara att ha goda relationer trots att jag med stigande ålder borde ha samlat på mig gott om erfarenhet och kunskap om mig själv, min familj och mina vänner. Och ändå händer det att det skaver i relationerna emellanåt. Men det är väl precis det som är det mänskliga i relationer. Att våra förväntningar och egon gnuggas mot varandra och ibland blir det skav som behöver pysslas om för att inte bli svårläkta sår.

Vi behöver prata med varandra om det som skaver och det kan vara ganska svårt, även om vi är äldre och klokare och vi känner varandra väl. Eller kanske vi bara tror att vi känner varandra väl? Vi kände varandra väl en gång i tiden men allt eftersom tiden går förändras vi.

Jag och min man träffades på en nattklubb en aprilnatt i en tid långt innan telefonerna var smarta och lederna stela. På den tiden älskade jag att vara ute sent, gå på klubb och träffa en massa människor. Jag tyckte om att gå hem genom stan när andra vaknade. Nu tycker jag att det känns vansinnigt besvärligt med hög musik och att träffa människor jag inte känner efter kontorstid. Numera säger jag go´natt och sover gott långt innan midnatt. Var sak har sin tid och min tid är dagtid numera.

I mitt yrke som par- och familjeterapeut träffar jag par som någonstans på vägen mellan förälskelsen, småbarns- och tonårstiden glömt bort att prata med varandra. Fokus har legat på de växande barnen, vars behov ibland verkar förändras på några timmar. Och så förändras parets behov gradvis, ibland utan att någon ens frågar om det. Frågor som de kanske ställde varandra precis i början av deras relation. Vad tycker du om att göra när du inte jobbar? Hur kan jag hjälpa dig när du är trött eller ledsen? 

Det som också förändras med tiden är våra kroppar. Kroppen vi hade som unga både ser ut och känns annorlunda. En del drabbas av sorg över förlusten av kroppens funktion och spänst eller av förlust av den pigga påhittiga partnern, som numera är nöjd av att sitta  i sin fåtölj med kaffekopp i handen, tidningen i knät och läsglasögonen på näsan. Det är så med livet, vissa saker förändras. Det är inget konstigt men det kan vara sorgligt och det kan skava. 

På tal om att förändras så var jag på konsert häromdagen, det var en av mina tonårsidoler som stod på scen. Förr var han punk, nu är han inte så mycket punk, mer rockig blues eller postpunk. Musiken lät lika bra som då och hans energi var lika intensiv för mig nu som då. Jag imponerades över det, att han pallar hålla igång fortfarande och så vände jag mig om och tittade på publiken. Vi pallade också fortfarande och klockan började närma sig midnatt. Jag såg glädje, energi och lust. Precis som då. Jag såg inte ett öga utan inramning av rynkor eller påsar, hår i femtio nyanser av grått. I övrigt var vi alla precis som då, uppfyllda av energin och glädjen av musiken. Inte gamla men postunga kanske man skulle kunna säga? //Sara W