Efter juni månads text där jag skrev om mina funderingar över meningen med livet, fick jag en del mail skickade till mig. Det var uppskattande mail med egna reflektioner över relationer, livet och om lycka.  En läsare delade med sig av sina reflektioner av lycka som hen så fint skickat med sin dotter med partner på deras bröllop. Hen skrev 

Lycka är; 

– att ha någon eller något att älska

– att ha något meningsfullt att göra

– att ha något att se fram emot.

Jag hade precis kommit hem från en resa med min familj. Jag stod i köket och plockade med disk, återvinningsmög och smulor, ni vet sådant som alltid finns och aldrig tar slut. Jag funderade på vad lycka är för mig. Är jag lycklig just nu, här mitt i semestervardagen bland smulor och kaffesump? Är lycka ett statiskt tillstånd?

Jag funderade på om det finns någon som går omkring med lycka som grundkänsla men som ibland skuggas av orosmoln eller är alla som jag, ett enda  orosmoln som skiner upp i lyckorus lite fläckvis?

Mitt i dessa tankar blev jag avbruten av Döden som kom in och ställde sig mitt i köket. Han meddelade att han tagit hand om en bekant. Döden har varken skam eller ånger i sig, bara fakta. Döden hade tagit en av oss som enligt statistiken borde ha fått leva minst 37 år till. Det är inte rättvist.

Ibland gör Döden så här, tränger sig på helt utan förvarning. Utan att be om ursäkt så roffar han åt sig, på måfå verkar det som. Och efter sig lämnar han tomma rum, tomrum, sorg och smärta. Det Döden inte kan ta ifrån oss är de minnen vi har. I minnet finns dem han roffat åt sig, fortfarande levande. I minnet finns alla de stunder vi haft tillsammans. 

Jag tänker på hur lyckligt lottad jag är som har familj och vänner som jag tycker om och som tycker om mig. Är det kanske så att lycka är att kunna leva ett liv nu som leder till roliga minnen sen? För mig handlar det om att leva och hantera mitt liv här och nu, tillsammans med familj och vänner. Ibland är det väldigt enkelt, ibland otroligt svårt. Livet tar liksom sina egna svängar som vi är mer eller mindre förberedda på.

Det leder mig in på ett annat tema som jag fick skickat till mig. Hur livet blir när vi blir äldre, hur funkar relationerna då? Det är ett stort och för mig lite nytt tema.

Vilka är dina erfarenheter av att bli äldre tillsammans i en parrelation eller i vänskapsrelationer? Har du stött på utmaningar eller fördomar? Vad skulle du säga är det mest intressanta, förvånande eller skrämmande med att åldras tillsammans? Eller med att bli äldre för sig själv? Eller att bli äldre tillsammans med vänner? 

//Sara W