När jag slog på radion en morgon under semestern fick jag veta att USA hade attackerat atomenergianläggningar i Iran. Trump verkade nöjd i sina uttalanden och pratade om att nu när detta är gjort måste det bli fred. Irans ledare sökte stöd i Ryssland. Samma dag läste jag nyhetsrubriker om en självmordsattack mot en kyrka i Damaskus, en explosion vid ett hus i Malmö. Jag läste om en 15-årig pojke i Göteborg som blivit knivhuggen och om ett misstänkt mord på Gotland.

Det är i många hänseenden en mörk tid att finnas i just nu. När inget är som det ska och världen är skrämmande är det lätt att vi börjar dela upp oss, leta efter olikheter och vilja stänga ute. Om inte den eller den hade varit här, om alla bara gjorde som jag eller om vi bestämmer oss för att ta i lite mer, straffa, och peka finger.

Jag blir också rädd, vill hitta snabba lösningar och ser skillnaderna mellan mig och andra. Men när jag tänker ett varv till, tror jag att det är i likheterna mellan oss som vi kan hitta lösningarna. För oavsett om vi är födda i Iran, USA eller Sverige så är vi människor med samma mänskliga behov. För mig blir det lättare att hantera olikheterna när jag tänker på likheterna. Förutom mat, motion och sömn behöver vi andra människor för att överleva. I mitt arbete träffar jag människor från världens alla hörn och människor från alla samhällsklasser. Det är ingen skillnad på oss mer än våra adresser och annat ytligt. I grunden är vi vansinnigt lika. Vi vill samma sak och behöver samma sak. 

• Vi behöver veta att någon tycker om oss.

• Vi behöver någon som tröstar oss när vi är ledsna och rädda.

• Vi behöver känna samhörighet.

• Vi behöver bli sedda och omtyckta utan att prestera. 

Visst är det märkligt att tänka att även våra makthavare ute i världen har samma behov som du och jag.

Så nu när världen håller andan och väntar på vad som ska hända härnäst backar jag hem till min lilla vrå av världen och tänker att om jag ska göra skillnad så är det här. Här kan jag och du mötas. Vi kan småprata med varandra, vi kan hänga en stund på bryggan tillsammans med alla andra. Och vi kan roa oss med att leta efter likheter i varandra. Kanske kan vi enas i att den där skräniga, lite jobbiga och något skrämmande gruppen tonåringar där borta, de behöver antagligen tröst och närhet av någon ibland. Precis som du och jag. 
//Sara W