Det krävs en by…
…men vad händer när byn inte vågar?  För några veckor sedan tog en man sitt vuxna ansvar och tillrättavisade några ungdomar i Skärholmen. Vi vet inte exakt vad som utspelade sig i gångtunneln men mannen blev skjuten, han dödades av ungdomarna. Det är så många tankar och känslor som rörs upp när jag tänker på den händelsen. Jag tänker på mannens familj, som på ett så grymt sätt förlorade sin pappa, sin partner, sin vän. För vad? För att han vågade säga ifrån när han såg att något inte var rätt.

I våra lokaltidningar läser vi om ungdomar som hotar och slår personal i skolan när de vuxna sätter gränser. Vi hör hur skolor förstörs, fönster krossas, offentliga toaletter vandaliseras och görs obrukbara. Vad är det som händer? Går det att förstå?

Rapport från BRÅ visar att det är vanligt att unga begår brott i tonåren och att det brukar minska från 15 års ålder. Det går att förstå att ungdomar har går igenom en frigörelseprocess och att ungdomskriminalitet statistiskt sett alltså har en naturlig kurva som planar ut med ålder och mognad.

Men därifrån till att hota, slå och döda är steget för mig långt. Och jag tänker att vi inte ska stå och titta på och tänka att detta är en övergående fas. Men vad vågar och kan vi göra?

Jag vet att det kan vara lätt att peka på vad andra inte gör för att förhindra att våra barn och unga faller utanför ramarna. Jag gissar att det är många som tänker att det är föräldrarnas ansvar att förhindra genom att sätta tydligare regler och gränser, vara mer närvarande, prata mer om känslor, se till att barnen har fritidsaktiviteter. Andra kanske pekar på skolan och personalen där, om bara de hade fått större mandat att sätta gränser, stänga av och bestraffa, om skolan hade varit mer inkluderande, sett till varje individ och haft mer resurser. Ytterligare någon kanske tänker att polisen borde få göra mer, lagföra yngre, övervaka, visitera.

Jag tycker att vi ska ta ner våra pekande fingrar och börja hjälpas åt, pedagoger, föräldrar, grannar, socialarbetare och poliser.

Tillsammans behövs vi nu mer än någonsin för att hjälpa våra barn och unga att hitta rätt väg till framtiden.

Vi behöver hjälpas åt att visa var gränserna går, säga ifrån när vi ser något som är på väg att spåra ur, det är vårt vuxna ansvar. Att ensam gå fram till ett gäng ungdomar i färd med att krossa fönster eller göra något annat som de inte ska, känns kanske inte tryggt – men något måste vi göra.

Kanske kan du ringa polisen eller kontakta fältgruppen? Känner du igen ungdomarna så kanske du kan höra av dig till deras föräldrar eller någon annan vuxen i deras närhet.