I Sverige bor det 1,2 miljoner barn under 18 år och då är jag ganska säker på att det finns ungefär lika många föräldrar i Sverige, som stundom går och lägger sig med dåligt samvete för något de sagt eller gjort under dagen som inte blev bra. Jag är säker på att det händer eftersom jag också är förälder med dåligt samvete ibland, det är vanligt och inget konstigt. 

Jag träffar många föräldrar som är osäkra och tycker att det är svårt att vara förälder. Jag håller med, det är helt omöjligt att vara en perfekt förälder. Faktum är att det inte finns några perfekta föräldrar och det beror på att vi är människor med allt vad det innebär.

Somliga hävdar att det var bättre förr, att barnen var mer väluppfostrade då. Nej, säger jag, det var inte bättre förr. Jag håller med om att föräldraskapet har förändrats radikalt de senaste åren. Sverige var tex först i världen med att förbjuda våld mot barn både hemma och i skolan och man kan ju tänka sig att det ställde till sig lite för både föräldrar och pedagoger som var vana vid att ha lydiga barn när hotet om stryk fanns närvarande. Hur skulle de få lydnad nu?

Att barnets position har stärkts i samhället har naturligtvis påverkat hur det är att vara förälder, det ställer större krav på vuxna att å ena sidan vara den som skyddar och sätter gränser och å andra sidan ska lyssna och vara beredd att förhandla. Det är en svår uppgift och jag upplever att många föräldrar är osäkra över hur i hela friden man ska bete sig. Vi vill ju att barnet ska lyssna på vad föräldrar och pedagoger säger och samtidigt vill vi att de ska kunna argumentera och stå upp för sig själva.

Jag skulle säga att ett gott modernt föräldraskap kräver tålamod och samarbete. Tålamod att stå ut med att diskutera och argumentera och samarbete med andra vuxna som kan hjälpa till när tålamod och ork tryter. För tryter gör det för oss alla, ibland gör vi helt fel och skriker och säger saker vi inte menar. Vi gör det därför att vi är människor och det är mänskligt att göra fel. Det fina med mänsklighet är att vi kan reparera och börja om. För att barnet ska kunna lita på dig och för att det du gör ska vara begripligt och hanterbart för barnet behöver du ta ansvar och säga något om det som hände istället för att tiga ihjäl det och gå vidare. Hos barnet finns det kvar så prova att säga något i stil med “Förlåt att jag blev så arg och skrek på dig, det var fel av mig.”